Drakarnas Dans av G.R.R Martin

Betyg: 4
När boken tar sin början försöker Jon Snö rusta landet mot hotet från norr bortom muren. Den envise tronpretendenten Stannis stretar envist vidare med att försöka ta över järntronen.
Drottning Cersei är i trångmål, dvärgen Tyrion är på flykt, en pojkkung sitter på järntronen och Daenerys Targaryen sitter fast i en stad långt bort i landet på andra sidan havet. Även hon gör anspråk på järntronen.
Det är med blandade känslor jag läst de tidigare böckerna i serien. Vissa scener och händelseförlopp är enormt utdragna, vilket skapat stor frustration när man läst. Det är så pass att åtminstone de senare böckerna ibland nästan bara bestått av transportsträckor. Det är mycket irrfärder, lång tid i fångenskap, ointressanta diskussioner, brutala avrättningar, fasansfull tortyr och folk som går och går och aldrig kommer fram till något mål.
Ibland undrar man om G.R.R Martin skapat en ny undergenre – fängelsefantasyn…
Många romanpersoner är motbjudande och förfärliga, andra är hänsynslösa och makthungriga psykopater. De helt igenom sympatiska personerna är få. Mycket få…
De otaliga romanpersonerna och de komplicerade intrigerna har ibland gjort det till en utmaning att läsa serien. Ändå är det svårt att slita sig från böckerna när man väl börjat läsa.
Man vill hela tiden veta hur det ska gå för personerna. Olikt nästan alla andra författare i genren, håller sig nämligen inte G.R,R Martin med någon ädel hjälte som klarar sig ur vilka äventyr som helst utan en skråma. Det finns ingen Conan, Frodo, Belgarion eller Arn Magnusson. Hur framstående hans romanpersoner än är, så kan de helt chockartat dö genom förräderi eller bara genom en olycklig slump. Döden är ständigt närvarande och gör sig  påmind när man som läsare minst anar det.
Detta gör de segdragna böckerna mycket mer spännande än traditionella
äventyrsböcker. Periodvis är de även mycket bra, men tyvärr väldigt ojämna kvalitetsmässigt…
Det är en oerhört farlig värld som G.R.R Martin skissar upp, där den som verkar vara vän idag kan vara fiende i morgon. Ingen går att lita på. Makthunger, grymhet och hämnd spelar en stor roll för handlingen.
Det som gör G.R.R Martin lite unik i genren är att han närmar sig fantasy på sätt som mer påminner om äldre litteratur. Det här liknar mer en historisk skildring, eller ett gammalt klassiskt skådespel än fantasy.
Drakarnas dans innebär en ganska betydande uppryckning. Det är en av de bättre böckerna i serien (kanske rentav den bästa). Vi får läsa mer om Tyrion och Daenerys. Dessa (mina favoriter) saknades helt i den tidigare boken (Kråkornas fest).
Trots att boken är på över 1000 sidor är den trots allt mer händelserik än vissa tidigare böcker. G.R.R Martin är inte bara skicklig på att beskriva borgar och intrigspel, han kan också skriva om drakar på ett realistiskt sätt.
G.R.R Martins drakar kan inte kallas onda eller elaka, men de är vilda, farliga och skräckinjagande så att det räcker och blir över.

Kabikaboo – Gratis hjälpmedel för författare

Ibland känns en ordbehandlare ganska primitiv. Särskilt när man vill lägga upp ett register över karaktärer, platser, scener, eller göra en plott. Med ordbehandlaren kan man till sist bli tvungen att ha massor av textfiler som man sedan måste växla emellan.

Det finns gratisprogram som råder bot på det här. Ett av dem är Kabikaboo, som är en anteckningsbok med trädstruktur. Den är enkel och lättanvänd.
Trädstrukturen gör planeringen överskådlig.

Ställ bara in autosave (spara automatiskt) ochsave on exit för att slippa bli av med information när du stänger av programmet.

Mer information här: https://launchpad.net/kabikaboo

Här är en annan artikel på svenska om Kabikaboo

http://pavel.frimix.se/2010/06/03/kabikaboo-en-annorlunda-ordbehandlare/

Flykten från Nova av Helena Östlund

Betyg: 3
I framtiden är Jorden hårt drabbad av miljöförstöringen och går knappt att bo på längre. Den välordnade rymdstationen Nova dit många flytt till, ska vara så mycket bättre säger alla. Men Stella vet att det inte är så. Hon sitter inspärrad där, för att hon har avvikande åsikter och anses vara galen. I själva verket vet och ser hon saker som inte andra förstår eller bryr sig om. Framförallt ser hon ett stort hot närma sig. Men ingen lyssnar. Inte ens mamma bryr sig om vad hon säger. Hon kan bara vänta på att det hemska ska ske.
Den här framtidsromanen är med några få undantag gripande och spännande. Stämningen är berättelsens stora styrka. Men det poetiska språket stjäl stundtals fokus från handlingen. Ibland är formuleringarna så dunkla och fragmentariska att det blir svårläst. Jag tror att författaren hade tjänat på att skriva på ett mer traditionellt sätt med tanke på att det är en ungdomsroman.

Från våra fönster av Hamdi Özyurt

Betyg: 3
En pojke berättar om sin uppväxt i Turkiet via ett antal små prosalyriska noveller, essäer och anekdoter. En del stunder som återges är underbara och spännande, medan andra är chockerande och hemska. Från början tror man att allt är sant, men mycket snart inser man att en hel del är påhittade skrönor och fantasier. Goda och onda öden vävs samman i drömlika kapitel skrivna med ett måleriskt språk. Författaren skriver inte på ett tillrättalagt sätt utan berättar sanningen som han ser den, och sanningen är ibland obarmhärtig.
Historierna kretsar kring huset, omgivningen och släkten förstås. Ibland är berättelserna så realistiska att de kunde vara verkliga. Även då innehåller de dock vissa inslag av surrealism. Det här är magisk realism skriven med ett mycket vackert och poetiskt bildspråk. På så sätt blir det en blandning mellan dikt och prosa, mellan realism och fantasy och mellan dröm och verklighet. Man vet inte vad som är verkligt och vad som är påhittat.
Eftersom det här är en recension så skriver jag även om saker som jag uppfattar som negativa. Det bästa med boken var det oerhört vackra språket, fantasierna och dagdrömmarna. Det som inte var lika tilltalande var de ofta ganska tragiska och deprimerande levnadsödena. I en värld av olydnad, blodsfejder och hedersmord är smärta och död aldrig långt borta. Visst berör det och visst är det starkt, men ibland kanske sanningen behöver förskönas lite för att vi ska orka med den. Man kan också se berättelserna som en krock mellan vackra pojkdrömmar och en hård verklighet.

Sci-Fi mässa i Älvsjö

Den 1-2 december 2012 var det dags för den årliga SF-mässan. Den är mest för spel och film inom genren. Mässan har vuxit något, och det finns mer att titta på än tidigare. Totalt dominerande var Star Wars-figurerna, varav så gott som alla kunde beskådas i verkligheten. Ondingarna från rymdimperiet verkade dock mycket snällare i verkligheten än i filmerna eftersom de gärna lekte med barn, kramades och ställde upp på bild. En annan lite rolig detalj var att även besökarna i många fall klätt ut sig, så att det hela fick lite av lajvkaraktär.

Häftigast var en enormt stor gående robot från Warhammer, vackrast en Star Wars prinsessa i rött och med vitt ansiktssmink. Andra intressanta uppenbarelser (förutom Star Wars) var Iron Man, Jason (från Fredag den 13:e), och ”besökarna” från V-serien.
Det fanns väldigt mycket samlarsaker att köpa, och obskyra filmer som man nog inte ser någon annanstans.

Elin Holmerin och tre andra småutgivare (Lisa Rodebrand, Anna Gable, Nik Dee och Aengeln Englund.) gick mot strömmen och sålde böcker. Elin sålde några antologier (Spegelzonen) åt oss, vilket vi tackar för, men allra mest populära var hennes smycken som verkade väcka mycket intresse och sälja bra.
En annan fascinerande hantverkare var en tjej som på något sätt lyckats bygga ihop små rymdmonster och robotar med skrotdelar som böjda skruvar, muttrar och cykelkedjor.

Liftarens guide till galaxen (nr 2 2005)

Regi:Garth Jennings
I rollerna bl.a: Stephen Fry, Anna Chancellor, Martin Freeman, Mos Def, Bill Nighy. Genre:Sf-komedi
Speltid: 1 tim 49 min

Filmen är baserad på den första delen av Douglas Adams radiopjäs och romansvit från 1979-1984, den del som har samma namn som hela verket och som inleds med att Arthur Dents hus jämnas med marken, hans utomjordiske vän Ford Prefect räddar honom, de upplever en räcka med bisarra äventyr och avslutas med att de styr kosan mot ”Restaurangen vid slutet av universum”.

Filmen inleds med en lång sekvens som visar sjungande delfiner i vackra månbelysta vågor: Ajöss och tack för fisken. Fast är det delfinerna som sjunger? Kanske. Trots den lilla tveksamheten gillar jag delfinintrot och är positiv inför fortsättningen.

En fullständig tveksamhet är däremot vad man känner efter nästan två timmar med Disneys version av den kära gamla klassikern.

Jag hör till böckernas fans, och saknar mycket i denna filmatisering. Om man inte gillar eller ens känner till böckerna, skulle jag tro att total förvirring och frustration blir resultatet av dessa biotimmar.

Vad som upprör mig är dels vissa misslyckade och onödiga karaktärer, alla underbara skämtsamheter och satiriska kommentarer från Adams böcker som filmmakarna utelämnat eller förstört poängen med, och dels att handlingen gjorts i stort sett men(ings)lös. Man sitter där och får vittring på en välkänd replik, som helt enkelt uteblir. Självklart räknar man med att om Hollywood gör en film, handlar det mer om actionscener än boktrohet, men då är det svårt att bevara stämningen från romanerna och den härliga låt-gå-vi-lever-ändå mentaliteten hos de galna hjältarna.

Somliga karaktärer från Adams böcker är annars rätt ok. Arthur Dent är lagom tråkig, Ford Prefect är i filmen svart, men det är ju brukligt att Hollywood stoppar in en svart kille för jämlikhetens skull så för all del. Porträttet av Zaphod tycker jag skiljer sig rätt markant från boken, men han är åtminstone rolig. Trish/Trillian har tyvärr tappat bort partyhumöret, och den deprimerade roboten Marvin liknar mest en fånig figur i något junior-tvspel. Man har dessutom skapat nya och onödiga rollfigurer, som t ex Humma Kavula (var bolaget skyldiga John Malkovich en roll, eller ville de bara ha in ett väldigt dyrt och misslyckat skämt om näsor?)

Det som utspelas hos Humma Kavula borde ha följts upp senare i filmen, men något intresse för det kan inte spåras. Ett tydligt exempel på vad som har ramlat ner i gapet mellan actionscener och monty-pythonska boktokerier. Nåväl, man får här tag i den lilla kuben som insatt i Zaphods skepp Hjärtat av Guld för dem till den underbara planeten Magrathea.

Här vaknar man plötsligt till i biofåtöljen när Arthur träffar på Slartibartfast (Bill Nighy), en karaktär som man, trots att han upplevs som en mycket yngre man än i romanen, genast fattar intresse för. Bill Nighys porträtt av världsbyggaren och hans gigantiska arbete har klart Adamsstuk. Den guidade turen på verkstadsgolvet är också något som får en att hurra för att biografsalongerna fortfarande existerar. Bra gjort.

Vogonerna, skapade i Mupp-pappan Jim Hensons verkstad, imponerar bara genom hantverket. Hur fruktansvärd deras poesi egentligen är, tyckte jag dock inte framgick av det korta stycke som reciterades. Men så kanske filmens vogoner var ämnade att vara mer fula än vidriga.

Sammanfattningsvis så saknades det alltför mycket i filmen för att det skulle bli mer än en räcka småkomiska scener. Som att se en gammal Beatlesfilm, fast utan Beatles. Hur kul är det?

Lilian Wiberg nr 2 2005

Vattas krig av Elizabeth Moon (nr 2 2005)

Onsdagsförlaget 2005

Romanens huvudperson är Kylara Vatta, som tillhör den yngsta generationen i en gammal ärevördig (rymd)skeppsredarfamilj. Hellre än att följa familjetraditionerna vill hon bli officer och söker in till rymdkadettskolan Slotter Key. Boken börjar med att hon blir sparkad från sagda akademi p g a missförstånd och avundsjuka.

Kys far löser problemet genom att skicka ut henne som kapten på ett gammalt fraktskepp, som dock har en erfaren besättning. Hennes uppgift är synbarligen att föra skeppet till skrotningsplaneten. Faderns avsikt är att hon även ska underkastas ett slags mandomsprov för att se om hon är av samma hårda virke som resten av familjens skeppare.

Det gamla skeppet Glynnis Jones har mycket kvar att ge men skulle bli dyrt att rusta upp, vilket Ky antar som en utmaning. Det skulle vara en härlig revansch att återkomma med nyreparerat skepp och goda handelsavtal, och Ky låter inga chanser gå sig förbi. Tyvärr hamnar hon mitt i korselden mellan regimerna på stridande planeter, just de som skulle kunna lösa hennes problem. Ett fel på Glynnis Jones gör att hon inte kan ta sig därifrån, och t o m på det egna skeppet utbryter stridigheter då Ky tvingats ta ombord ett gäng flyktingar. Rymdens legosoldater anländer till krigszonen och de blir inte kloka på Ky. En nybakad kapten som reagerar som en militär?

Vattas krig börjar bra. Man kastas rätt in i handlingen och bildar sig snabbt en uppfattning om huvudpersonen. Att Ky är pappas flicka förstår man snabbt, modern ser henne som ett vackert objekt att skaffa vackra kläder och lämplig äkta man till.

Spänningen kvarstår boken igenom, men handlingen bjuder inte på så många överraskningar och slutet känns väl lättköpt. Trots det kan man säga att Vattas krig är en bok att sträckläsa.

Moons framtidsvärld är så vitt jag kan bedöma trovärdigt uppbyggd och personerna funkar bra även om man kunde önska sig lite mera djupgående presentationer av Kys närmaste. Jag undrar en del över hur Ky kommer att utvecklas i de följande delarna. Moon står inför en utmaning: att förena militär och handelsman i en enda person kan knappast vara en lätt uppgift; här handlar det ju om verkliga motsatser.

Vattas krig är inte en bok som ger ett bestående intryck på mig, men romanen är ändå klart godkänd underhållning. Dessutom är den bara första delen i en kommande trilogi, så jag antar att förväntningarna på den har goda chanser att uppfyllas senare.

Lilian Wiberg nr 2 2005