Skrämmande skogar 01 – 2006


Image

Red. Kent Björnsson
Schakt 2006
Betyg: 3

I andra delen av antologiserien ligger fokus på skogen. Skogsmiljön ger en förväntan av övernaturliga varelser, människooffer, gömda lik, förbannelser och annat småtrevligt. På den punkten gör antologin oss inte besvikna. Liksom förut är formatet och formgivningen något udda, med en fyrkantig bok och en omslagsbild som ser främmande ut. Varje novell är illustrerad med fårade fotoillustrationer, som ger den rätta känslan av ålder och förfall.

I Grenverk av Johan Theorin hittar en träningsnarkoman en okänd källa i skogen. Källans rena vatten hoppas han ska göra honom i bättre form. Men hans flickvän tycker att vattnet från källan förändrar honom. Återblickar från det förflutna finns instoppade i denna klassiska skräcknovell. Den kunde ha varit filmatiserad. Idén och genomförandet är mycket professionellt, men författaren avslöjar för många saker i återblickarna, och det gör att det inte blir så spännande som det annars kunnat bli.

Trollet av Lars Carlberg: Männen har fått nog. Med facklor, vapen och hundar ger de sig alla ut i skogen på nattlig jakt efter trollet. Men vad är trollet egentligen för en slags märklig varelse? Novellen är spännande och lättläst redan från första början. Språket är bra, och jaktens spänning och tjusning framkommer. Den ger fler frågor än svar, men gåtor är mer intressanta än deras lösningar.

Canavans bakgård av Joseph Payne Brennan: Huvudpersonen är vän med en fattig bokhandlare som säljer gamla böcker. Men det är något onaturligt med bokhandlarens trädgård. Det är som om den inrymmer flera dimensioner. Som en av de mer originella novellerna i antologin engagerar den med sitt lättlästa språk, och den gåta som vilar över bakgården. Upplösningen känns dock något snopen.

Stubbe och Krona av Finn Kronsporre: En kvinna försvinner i skogen och återfinns aldrig. Misstankarna om att hon blivit mördad finns, men utan kropp går ingen att åtala. En man hugger ned träd, och njuter av deras död. Men ibland inbillar han sig att det finns trädandar, liksom de kvinnliga dryaderna i mytologin. Handlingen är brutalt våldsam. Det är mer öppen skräck, än den mer subtilt stegrande varianten.

Dunsinane av Peter K. Andersson:
I en stuga omgiven av urskog väntar en ensam kvinna på att hennes man ska komma tillbaka från sin tjänstgöring i ett fjärran land. Skogens mörker känns alltmer kvävande, och breven från hennes man är allt annat än uppmuntrande.
Det går inte att neka till att beskrivningen av den närmast fientliga skogen är hotfull, men novellen är något för kort och stämn-ingen inte tillräckligt förtätad.

Ödlegölen av Katarina Aner: Vandraren har fått en vana att gå till en liten djup skogssjö för att svalka sig. Lugnet och naturens skönhet skänker honom ro och harmoni. Men varje gång betraktas alla hans förehavanden av någon som bor djupt nere i tjärnen. Det här är en vacker stämningsnovell som fångar skogens uråldriga mystik, och får mig att tänka på folktro och gamla sagor.

Furorna av Charlotta Jonasson:
En livvakt eskorterar en biolog till okända djungler i jakt på en sällsynt växt. Trots landskapets skönhet, blir djungeln alltmer giftig, otämjd och hotfull. När de finner skelettdelar efter försvunna vandrare, önskar sig väktaren tillbaka till staden. Men biologen bestämmer att de ska fortsätta allt djupare in i djungeln. Denna novell upplevde jag som stämningsfull och poetisk. Man kände sig nästan fysiskt närvarande, så att man kunde känna fukten, höra insekternas surrande och se månskenet. En mycket känsloladdad text. Nästan lite för stark och skrämmande.

Affärshemligheter av Patrik Centerwall: En anställd på ett IT-företag får veta att företaget har ett hemligt sällskap i stil med frimurarna eller Opus Dei. Iklädda mantlar ger man sig ut till gamla heliga platser från vikingatid eller bronsålder, och utför magiska riter. Men han oroar sig för hur långt sällskapet kommer att gå,
och att det ska spåra ur. Den här novellen har formen av en skriftlig redogörelse och påminner mer om ett brev än om en mer dramatisk text. Idén är knappast otrolig med tanke på alla sekter och sällskap som finns idag, men den berättande prosaformen och de fåtaliga gestaltningarna gör inte historien rättvisa.

Ödevimannen av Lilian Wiberg: En kvinna återvänder till ett gammalt torp och minns sitt förflutna. Mannen som bodde där försvann för länge sedan i skogarna, och trots förfallet är mycket som hon minns det. Åter försöker hon acceptera gåtan kring hans försvinnande. Många detaljer och minnen utmärker denna novell, som också är ganska spännande och med oväntad upplösning.

Robert Andersson från Mitrania 1-2006

Annonser
Det här inlägget postades i Bok och tidningsrecensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s