Hunger Games


Regi: Gary Ross
I rollerna bl a: Jennifer Lawrence, John Hutcherson, Woody Harrelson
Betyg: 3

Samhället har enats efter att ett uppror slagits ned med stor grymhet. Kvar finns bara en mörk rest från det förflutna, som kallas för hungerspelen. Ett spel som går ut på att ett antal personer slumpvis väljs, och sedan ställs mot varandra i ett spel inte helt olikt en dödlig variant av expedition robinson. Det är döda eller dödas som gäller, och överlevaren koras till segrare. Alla andra förlorar sina liv. Huvudpersonen är en fattig flicka som utväljs att hamna i spelen. Hon förstår att hon har små möjligheter att klara sig undan med livet i behåll, men bär samtidigt på en viss stolthet eftersom hon vet att hon pga vissa kvalifikationer har en liten chans.
Det märks att de som gjort filmen tillrättalagt och försökt få bort alltför otäcka bilder, men filmen är ändå stundtals mycket skrämmande och obehaglig.
Ibland spelar det helt enkelt ingen roll att historier förskönas och förändras, för den hotfulla ursprungsberättelsen lyser ändå tydligt igenom. Försöken till förenkling och fördumning till trots har filmen alltså ändå allvar, tyngd och djup.
En av filmens stora poänger är hur vackert och underhållande något fasansfullt kan förpackas, och hur medier kan förvanska och göra självaste döden till ytlig
förströelse. Det är som när folk tittar på youtubeklipp över våldsamma händelser och har roligt åt det, eller när kommentatorer öser spetsfundigheter över tragedier som filmats. Ingen kan sätta sig in hur det verkligen var för de som upplevde det, och ingen bryr sig heller… Mänskligt lidande blir till underhållning för uttråkade själar och något som TV-bolagen kan tjäna pengar på.
Filmen bygger mer på känslor och stämningar än på action och mer på berättelsens styrka än på utstuderade filmiska excesser och effekter. Vissa scener är mycket känsloladdade och rentav gripande. Andra slår över och blir sentimentala istället. En viss del i det har den sorgsna och ödesmättade filmmusiken.
Detta är den typ av science fiction som ligger verkligheten nära. Den är inte lika realistisk som Stephen Kings Maratonmarschen, men är mer än tillräckligt nära verkligheten för att det ska gränsa till realism.
Huvudrollsinnehavaren är inte alltid lyckad, men skådespelerskans egen personlighet gör att hon aldrig blir någon kvinnlig hjältefantasi utan istället den blandning av triumfatorisk styrka och hjälplös svaghet som är helt nödvändig för att man ska bli berörd.
De andra tävlingsdeltagarna är med några få undantag naturliga. Inga rollprestationer är dåliga.
Ändå kan jag inte låta bli att tycka att de borde ha löpt linan ut och inte förskönat, utan visat det som det verkligen borde ha varit. Om de berättat ”den sanna” historien istället för den tillrättalagda varianten hade den kanske blivit den bästa filmen i den här genren. Nu är den endast en bra film, och inte så mycket mer.

Robert Andersson – 2012

Annonser
Det här inlägget postades i Filmrecensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s