Storm


Genre: Science Fiction/Psykologiskt drama
Betyg: 4

Är vardagen det mest skrämmande? Det kan man fråga sig efter att ha sett Storm. Handlingen är i korthet: DD (Eric Ericson) lever illusionslös ett tillbakadraget ungkarlsliv, där det närmaste han kommer kärlek är att lyssna på grannarnas stönanden. Men snart ska stormen drabba hans tillvaro. Inte det oväder som dragit in mot Stockholm, utan en helt annan slags storm av brutalt våld, smärtsamma känslor,  gåtor och hemligheter som han inte ens vill tänka på. En snedtripp, en djupdykning i sitt innersta, eller en hopplös flykt undan händelser man inte kan styra över? Filmen är inte helt lätt att tolka. Av en slump möter han en märklig kvinna som kallas Lova (Eva Röse) och jagas av män klädda i svart. Hon har stulit något oersättligt från en mäktig man, och detta ting hamnar i DD:s ägo. Mot sin vilja dras han nu in i spelet kring detta ting, som hotar att kullkasta hela hans tillvaro.

Här har filmskaparna Måns Mårlind och Björn Stein lyckats pricka rätt genom att chansa och inte bry sig om några konventioner för hur man lägger upp en film. Detta pendlar mellan att vara ett oväntat tungt psykologiskt drama och en science fiction-film med actionmoment. Filmmusiken flyter väl in i de mäktiga effekterna, som verkligen är i världsklass, tack vare filmskaparnas nyanserade bildspråk och väl utvecklade känsla för symboler, stämningar och inte minst ljud.

Filmen skulle kunna vara Ingmar Bergmans Smultronstället i tvåtusentalets actionförpackning med tanke på det psykologiska djupet, och experimenterandet med visuella fantasier och drömmar. Dock når inte riktigt filmskaparna de nivåerna på grund av att den kaotiska och oväderslika strömmen av händelser stundtals blir osammanhängande. Det skulle kunna vara en uppfräschad Lars Noren med tanke på det känslomässiga infernot som handlingen skapar, men tyngden är inte lika stor. Kanske beroende på att filmskaparna vill alldeles för mycket. Filmen ska tydligen vara djup, med lättsam humor, ha actionmoment, häftiga effekter, science-fiction och samtidigt spegla vardagen med alla dess lik i garderoben. Går det verkligen att åstadkomma allt detta på samma gång utan att de olika momenten neutraliserar varandra? Jag tvivlar. Möjligtvis om ramen, trovärdigheten och den röda tråden varit perfekt. Men här finns små tveksamheter och slarviga misstag i handlingen som gör att man inte köper allting. Speciellt tycker jag att den lite billiga humorn upphäver det tryck som filmen annars skulle ha haft, och att huvudrollsinnehavaren med sitt komiska pladder suddar ut en del av kraften som handlingen annars skulle ha skapat.

Trots det är detta en konstnärlig film som tänjer på gränserna för vad som går att göra i filmväg. Handlingen är lite för utstuderad, lite för effektfull och för tillrättalagd, samt opportunistisk när den ska drabba oss med maximal kraft. Utan de fragmentariska inslagen och effektsökeriet hade den blivit den bästa svenska filmen på mycket, mycket länge. Som det är nu, förblir den ”bara” en bra och intressant film.

Robert Andersson från Mitrania nr 1 2006

Annonser
Det här inlägget postades i Filmrecensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s