Om döden – Ledare nr 1 – 2006

Döden är mer närvarande i litteraturen än i verkliga livet. Kanske för att den är definitiv. Det är som att resa in i ett svart hål. Man kan resa dit, men aldrig tillbaka igen. Nästan allt annat än döden går att återkalla, och därför känns den som något okontrollerbart som ingen kan göra något åt. När man dör försvinner medvetandet precis som när man sover mycket djupt. Det är medvetandet som utgör människan. Dör vi varje natt, för att återuppstå när vi vaknar? Döden är ju detsamma som frånvaro av medvetandet, och sorgen efter den som dött är snarlik den som rest långt bort och aldrig kommer tillbaka. Man träffar många människor i livet som man senare tappar kontakten med och aldrig ser igen. De flesta av dem saknar man mer eller mindre. Den som är död lider inte och känner ingenting.

Efter livets gräns finns en sömnperiod som varar i evighet. Kanske är det förändringen vi är så rädda för. Någon som vi lutat oss mot är borta. Än mer abstrakt känns det att tänka på att vi själva en gång kommer att försvinna. En sådan total, omvälvande förändring av hela vår världsbild är obegriplig eftersom medvetandet utgör vårt centrum. Kanske är det därför som vi inte kan acceptera döden som en evighetssömn, eller en resa dit inget lidande existerar. Men om döden verkligen är förändring så förändras å andra sidan allting omkring oss. Är det bara för att döden är en så snabb förändring som vi fruktar den mer än de långsamma förändringar som pågår dagligen runt omkring oss?

Annonser
Det här inlägget postades i Diverse. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s