Fantasyraser och sagofolk – nr 1 2006

Fantasyraser och sagofolk av Robert Andersson

Främmande mänskliga varelser är populära fantasyobjekt. Det som vi tycker är normalt ter sig märkligt om vi ser det från ett främmade folks perspektiv.

Varken troll, vampyrer eller mutanter är bundna av våra moralbegrepp och åsikter om vad som är korrekt. Det kan vara befriande att komma bort från en tidsandas normer och se saker och ting ur andras perspektiv. Främmande människoarter kan utgöra en källa till rikedom och möjligheter som annars vore oåtkomliga för oss. De är också ett möjligt hot.

Förr var mytgestalterna fantasins flykt från en nedbrytande fattigdom, och en händelselös vardag.
Några tror fortfarande att sagofolk existerar, medan andra tror på mänskligt formade utomjordingar, som ska frälsa oss med hög teknologi, trots att evolutionsteorin tyder på att utomjordingar, om de nu existerar, snarare skulle vara så annorlunda jämfört med oss att de knappast kunde kallas mänskliga.

Somliga tror att författarna undermedvetet försöker utforska vad som egentligen är mänskligt. I romanen Gullivers resor stöter huvudpersonen på intelligenta hästar som han tycker är mer mänskliga än de aplika varelser som ser ut som människor, men är dumma och aggressiva.

Det verkar vara ett undantag. Normalt är det som kallas för raser s k humanoider. De har armar, händer, ben och en kropp, och de kan gå upprätt på två ben. De kan vara små som råttor eller väldiga jättar, vara flyktiga som vinden eller sakna materiell gestalt. Ibland har de djurhuvuden, är klädda med päls, pansarfjäll eller har en underlig hudfärg. Ändå är de i grund och botten mänskliga.

Övernaturliga väsen
I bergen, skogarna, underjorden, eller i sjöar och på människornas egna gårdar fanns de övernaturliga. De kunde ge rikedom och lycka, eller otur och fattigdom beroende på hur de bemöttes.

När saker gick dåligt skyllde man på dem, och hade man en sanslös tur var det deras förtjänst.

De var en bot mot ensamheten och meningslösheten i tillvaron. Sagofolken var sprungna ur fantasi och gamla sägner, och ur svårtolkade ljud, skuggor och ur skogsmiljön. Sjukdomar förklarades med att magiska väsen känt sig retade och vållat det onda.
De övernaturliga hade banala svagheter: Kors, vigvatten, och bitar av psalmböcker skyddade mot dem, och klangen från kyrkklockorna jagade bort dem. Enkla ordramsor (trollformler), vanligt stål och silver var ett bra skydd. Mer dramatiska svagheter var att vissa av dem förvandlades till sten av solens strålar.
Det gick även att blidka de övernaturliga med gåvor för att på så sätt få dem vänligt sinnade eller stilla deras vrede.

Dvärgarna var ungefär en meter höga människoliknande varelser, som var muskulösa och starka i förhållande till sin storlek. I den nordiska mytologin var de spöklika och rädda för dagsljus. Dvärgarna var konstsmeder och hantverkare som tillverkade magiska vapen och skatter. Åskguden Tors hammare Mjölner smiddes av dvärgarna, och åt människor tillverkade de magiska svärd.
Dvärgarna bröt malm i gruvor djupt nere i jordens inre, och framställde metaller. En del hade missbildade fötter som såg ut som djurfötter. Det är förklaringen till att dvärgar kan röra sig ute i markerna utan att deras spår avslöjar dem.
Även om dvärgarna var hjälpsamma hämnades de oförrätter som de utsattes för.
I europeisk folktro var de små, gamla och människoliknande jordandar som även bodde i kullar och träd. Dessa dvärgar bevakade sina skatter, och var förutom sin smidesskicklighet även bra på att brygga öl och baka. Dvärgar blev flera hundra år gamla.
J.R.R Tolkiens berömda fantasy-dvärgar är mycket lika de i folktron och mytologin. En skillnad är att de var mer hårdföra och motståndskraftiga mot värme och kyla, samt att de också var krigare. Dvärgarna frambringade sköna saker och bodde i väldiga palats. Genom ljusbrunnarna sken stjärnljuset ned och lekte i silverfontäner.
De hade skägg i olika färger. Dvärgen Gimli är klädd som en klassisk dvärgkrigare, med sin brynja och tvåhandssyxa. Märkligt nog är dvärgkvinnorna så lika dvärgmännen att de bägge könen knappt går att skilja från varandra. 140-150 centimeter brukar anges som fantasydvärgarnas maxlängd.
Hoberna är också ett småfolk med en maxlängd på 135 cm, men är vanligtvis omkring 110 cm långa.
Terry Pratchett har parodierat dvärgsläktet i sina böcker. Dvärgar förekommer också i Terry Brooks böcker om Shannara, där de är mer lika oss människor. I Niklas Krogs fantasytrilogi är de duktiga krigare. I vår värld används ibland beteckningen ”dvärgfolk” som syftar på folkslag där medellängden bland männen är lägre än 150 cm. De minsta av pygmeerna i vår värld är mbutierna, som lever i Kongo. Deras genomsnittslängd är endast 137 cm för män. På ön Flores i Indonesien upptäckte man år 2004 lämningar efter en människoart som var ännu mindre. De dog ut för 12 000 år sedan och kallas för Homo Florensis. De var inte mer än en meter långa och deras huvuden var lika små som grapefrukter. Trots att deras hjärnor bara var 380 kubikcentimeter stora (mot ca 1300 hos oss), så kunde de använda båtar, jaga i grupp och använda redskap, vilket antyder att de trots sin litenhet var förhållandevis intelligenta.
Extremt små människor anses inte kunna existera. En människa som var liten som en mus skulle ju även ha en lika liten hjärna som en mus och alltså sakna intelligens.

Tomtarna liknade dvärgarna. De var små som fem år gamla barn, men ändå starkare än en vuxen karl. Ansiktena var fårade av ålder eftersom de blev hundratals år gamla. Ofta hade de vita eller grå skägg och bar en grå eller röd luva, samt grå eller gröna byxor. Vanligtvis levde de ensamma, kanske för att tomten var en vresig och snarstucken varelse som ibland råkade i slagsmål med andra tomtar. I sällsynta fall sågs tomtegubben träta med sin tomtegumma.
Tomtarna kunde förvända synen på folk. Såg man dem var det som en snabb glimt av något grått, som for förbi. Lättast för att se dem hade barn, men tomten tyckte inte om att bli upptäckt, eller att det talades om honom. Därför gjorde man bäst i att låtsas som om han inte var där.
Tomten hjälpte till på gården och gjorde det möjligt för bonden att få större avkastning än annars. Deras hjälp gjorde bondens liv lättare, men en förnärmad tomte kunde ställa till mycket förtret och ge otur i allt som bonden tog sig för.

Vättarna påminde om gråklädda tomtar i miniatyr i svensk folktro. Somliga säger att de egentligen är ett slags jordandar. En del var inte större än råttor, men hade liksom tomten luva och skägg. Deras luvor var av den typen som kunde göra dem osynliga när de ville. Till skillnad från tomten så levde de inte ensamma utan tillsammans i stora grupper. De bodde under golvet i ladugårdar och kök, eller i stora träd och i markerna. Så länge man inte ofredade dem gjorde de aldrig något ont. Gjorde man vättarna en tjänst fick man en gåva som liknade skräp, men sedan visade sig vara värdefull. Helst ville de vara ifred. Att hugga ned träd där de bodde eller hälla varmt vatten på dem, var inte tillrådligt. Då åt de av ens mat utan att det syntes, satte sjukdomar på en, eller gjorde så att man blev fattig. Höll man sig väl med vättarna kunde de göra en rik. Det fanns också en större slags vättar som var svartklädda och levde i underjorden.
Illvättar kallades ett slags svarta varelser i Stephen Donaldssons trilogi om Tomas Covenant, åtminstone i den svenska översättningen. De tjänade ondskan, och stred i kilformation. Deras magiker kallades maktmästare.
Vägnhimmarna, deras släktingar var ett slags gröna, insektslika varelser som kröp omkring på alla fyra i sina gångar, men ändå hade en mänsklig kroppsbyggnad.
Orcherna kallas med ett annat namn för ovättar. I Bilbo används det engelska ordet ”goblins”, men orchernas eget namn för sig själva är Uruk. De avlades av en forntida mörkerfurste genom att utsätta alver för tortyr och svart magi. Orcherna var krumbenta och kortare än människor.
Först när de lärde sig att utvinna och forma metaller blev de farliga, och började stärkta av stålvapen och rustningar bygga upp krigshärar som plundrande och brännande for fram under stort oljud och krigslarm. En tid behärskade de större delen av världen, och i deras minne lever denna ”stora tid” kvar, när de terroriserade de andra folken och förstörde oersättliga byggnadsverk och kulturer. Men då, som liksom många gånger senare krossades orcherna, för att senare resa sig starkare än förut.
Orcherna kunde var för sig inte mäta sig med de andra folken, men de förökade sig i stor takt och anföll i så stora mängder att fienden övermannades.
Alverna och dvärgarna försökte förgäves utrota dem, men orcherna hade en förmåga att gömma sig i de djupaste grottsystemen, så att några få av dem alltid överlevde.
En större och mäktigare typ var Uruk Hai som nästan nådde manslängd, samt halvorcherna som var en blandning mellan dessa båda typer. Orchernas liv var fullt av plåga och umbäranden, och de hyste därför inget medlidande med andra. De var kannibaler och människoätare.
Namnet har vissa likheter med orca (havsmonster), men det är troligare att den egentliga inspirationskällan är de små engelska troll som kallas för goblins. Dessa är småvuxna, fula, krumma och elaka figurer som är släkt med älvorna på samma sätt som orcherna är släkt med alverna!
Liksom dvärgarna levde orcherna i tunnlar och berg i Midgård. De kunde smida och skapa föremål liksom dvärgarna.

Älvorna
I dimman på ängarna svängde små vackra flickor sina slöjor i magisk ringdans. Den förtrollande melodin gick rakt in i själen.
Nutidens älvor har i kulturen blivit lika underbara och goda som de förr var farliga. Ett gammalt ordspråk säger att ingen förblir oskadd som ger sig in i älvalek. Antingen förlorade man sin livskraft, drabbades av otur, eller tappade förståndet och blev byfåne. Älvorna spred också sjukdomar. Andades de på en så fick man utslag och svullnader efteråt. Även den vackra sången stannade lätt i örat i en slags form av tinnitus, där man ständigt hörde melodin dag som natt tills man inte stod ut längre.
Där älvorna dansat bildades runda ringar av upptrampat gräs. Var man obetänksam och lade sig att sova inom en sådan ring blev man sjuk och riskerade att dö om man inte fick bot. Dessa sjukdomsalstrande varelser kunde blidkas med offer av mynt som lades i vattendrag nära platsen där de dansat.
Älvorna var oftast klädda i vitt, och var ungefär lika långa som flickor i tvåårsåldern. Ofta syntes inte hela kroppen, utan man såg bara slöjorna och hårsvallet, och ibland var de helt osynliga. De bodde på ängar och myrar eller nära vattendrag. Ibland var de även pojkar, och kallades i vissa dialekter för alver. Mytens ursprung tros vara de dimslöjor som ibland uppstår över vattensjuk mark. När dimman rör sig i vinden så kan man nog fortfarande i fantasin tycka sig se mänskliga gestalter. Älvringarna är svampar som växer i ring på så sätt att det ser ut som om jorden är upptrampad.

Alver
I nordisk mytologi är alverna delvis gudomliga väsen. Ljusalver bor i himlen och mörkalver bor i underjorden och är svarta. Ljusalverna är strålande vackra, och det hände att man under vikingatiden offrade till dem, ungefär som man gör med gudar. Men vad alverna egentligen var för slags folk vet vi inte, eftersom de förekommer så sparsamt i mytologin. Kanske har kunskapen om dem gått förlorad.
Den brittiska folktrons alver påminner mer om de alver som vi vant oss vid i fantasyböckerna. Där talas det om gudar som anlände till ön Irland och bosatte sig där. De kallades Tuatha De Danann. Eftersom de levde som människor förlorade de delvis sina gudalika krafter, men de åldrades lika långsamt som havets klippor. De byggde skepp som färdades över havet oberoende av väder och vind, och även genom andra dimensioner till andra världar. Deras fiender var de vanskapta Fomorianerna.
I Tolkiens böcker är alverna mänskliga, men har lite gudomlighet kvar i sig. De är lever i evighet och har en förnämlig fysik och mycket goda sinnen. Alverna är i Tolkiens sagovärld skickliga bågskyttar. Liksom älvorna kunde alverna spela nästan övernaturligt vacker musik. Fantasyalver inspirerade av Tolkien har ofta spetsiga öron, och keltisk kultur. Gemensamt för dem är att de är långa, smärta, smäckra och eleganta. Trots att de inte är lika muskulösa som människor är de ändå starka. Till personligheten är de undflyende och talar gåtfullt. De är mycket långlivade, och får inte många barn. Alver blir sällan sjuka, de sover inte mycket och samtalar och sjunger ofta. Deras röster är melodiösa, och de har utmärkt syn och hörsel. De är inte lika värdsliga som människor, utan bryr sig mer om kultur och musik. De tycker mycket om naturen och är makalöst smidiga och fingerfärdiga. Andra författare som skrivit och vidareutvecklat alverna är Katherine Kerr med sin Deverry-svit, Terry Brooks med böckerna om Shannara, och Elisabeth Moon i Paksenarrionsviten.

Troll
I bergen, i jordhögar eller i övergivna ruiner och ödegårdar levde trollen i folktron. De hade svans och var ofta men inte alltid av mänsklig normallängd. Ibland gick de klädda ungefär som människor, men några gick nästan nakna, med en skinnfäll fäst framtill. De var sociala och levde liksom människorna i familjer och grupper. Trollen blev tusentals år gamla. Även storleken varierade betydligt. Vissa arter av troll var inte större än barn i tioårsåldern, medan andra var stora som jättar. Man tror att ordet troll betyder ”någon som far våldsamt fram”, vilket antyder att trollen var vilda av sig. Några troll kunde förvandla sig till djur, eller halvt osynliga skuggor. Trollen var inte alls så elaka och farliga som de utmålades senare, även om de var tjuvaktiga och stal dyrbarheter och mat. Liksom de flesta andra folktroväsen behandlade de oftast andra som de själva blev bemötta.
Trollen var skickliga hantverkare och tillverkade exotiska och märkliga konstföremål. De flesta troll besatt även kunskaper i magi, och kunde liksom många andra väsen förtrolla människor.
Trollspråket påminde om människornas språk, men var märkvärdigt förvrängt och klurigt. Björn kallade de för storhund, och istället för att skjuta sade trollen att man kastade blåbär. Språket var ändå fullt begripligt för den som hade förstånd. Troll kunde förvända synen på folk. Vissa trolltyper var gräsliga att se på, med huvuden som vedklubbor, långa öron och krokiga näsor. Andra, speciellt unga trollkvinnor kunde vara mycket söta, med sina snedställda, strålande ögon. Då var det vanligtvis bara svansen som skilde dem från människor. Lyckades de bara dölja den var det möjligt för dem att beblanda sig med människorna, vilket också hände under juletid på sina ställen.
I vissa dialekter kallas skogsrået för trollkvinnan. Hon var en vacker kvinna med rävsvans eller ihålig rygg. Nu för tiden avbildas hon alltid naken, men så var det inte alltid i folktron. Hon kunde vara fullt påklädd. Skogsrået var hjälpsam mot dem hon tyckte om, och förtrollade gärna jägarnas vapen så att de aldrig missade. Men hon kunde också göra så att man kom vilse, och fick dålig jaktlycka.
Innan ett spädbarn var döpt så kunde trollen röva bort det och ersätta det med en bortbyting, som inte utvecklades normalt. Ibland rövade de bort vuxna och barn och förde dem till berget. Det kunde hända vem som helst. Säkrast var att offra ett mynt eller betala någon annan slags tull innan man passerade ett trollberg. Annars kunde det gå illa. Blev man bergtagen så varierade det högst betydligt hur länge man satt inspärrad, från ett par timmar till flera år. Tiden verkade stå stilla i berget, så man åldrades inte medan man befann sig där. Vissa som lyckades ta sig därifrån blev sinnesförvirrade och aldrig sig lika efter det.
Vissa orsaker till trollsägner kan vara att man sökte en förklaring på varför vissa vuxna och barn försvann i skogen och sedan (i vissa fall) kom tillbaka igen. Trollmyten var också en förklaring på varför barn inte utvecklades normalt (bortbyting), samt varför förråden inte räckte (man trodde att trollen stal). En annan möjlighet är att rövare som levde i skogarna och stal, togs för troll. Mycket stora troll brukar kallas för jättar, och överlag verkar dessa begrepp blandas samman.
Trollen i folktron var varken onda eller goda, men i fantasy är trollen nästan alltid ondskefulla, tröga varelser med väldig styrka.
Tolkiens troll avlades av Morgoth för länge sedan. De var svartblodiga jättar utan intelligens. Trollens hud var tjock och svårgenomtränglig, och de var liksom drakarna klädda med pansarfjäll. Slag och stick från vanliga ickemagiska vapen bet dåligt på dem eftersom de var hårda som klippor, ibland dubbelt så höga som en man, och breda över bringan. Men eftersom trollen skapats i underjordens mörker var de rädda för solens ljus, som lätt förvandlade dem till sten. Liksom i sägnerna var de giriga och samlade rövade skatter på hög. De följde ibland orcher och vargar i strid och gav större tyngd åt mörkrets härar.
Sauron vidareutvecklade dem till Olog-Hai. Dessa troll var avsevärt slugare, tålde solljus och var skickligare i beväpnad strid än de ursprungliga trollen. De bar stora sköldar och slog ihjäl sina fiender med väldiga släggor.
Trollocker kallades ondskans tjänare i Robert Jordans böcker om tidens hjul. De påminde mer om djävulen i gammal folktro än om troll, eftersom de hade krökta bagghorn på huvudet, och getklövar istället för fötter. Trollockerna var djuriska, och mycket stora. De såg bättre i mörkret än människor, men starkt ljus bländade dem. Trots sin storlek var de en enkel match även för de mest oerfarna svärdsviftande hjältarna i Jordans fantasyepos.

De kan på grund av sina kannibalistiska tendenser att äta både människor och andra trollocker även vara inspirerade av mytvarelsen ogre, som ju även detta var en storväxt människoätare.
En utdöd människoras kan med lite fantasi sägas påminna om trollen. Vår nära släkting neanderthalaren, som ju också hör till gruppen Homo Sapiens var anpassade till ett kallt klimat och hårda levnadsförhållanden. Neanderthalarna var något kortare än oss, men kraftigare byggda. Deras ben var tjocka och tunga, och muskelfästena så stora att man kan anta att de måste ha varit råstarka. Fingerbenen kunde vara dubbelt eller tre gånger så tjocka som våra. De hade sluttande panna, avlånga huvuden och stora ögonbågar. Deras hjärnor var något större än våra, och varierade mellan1200 till 1800 kubikcentimeter. De vägde 30 procent mer än oss, och var mer muskulösa. Man vet inte varför de försvann.

Jättar
I den nordisk mytologin hade jättarna svartgrå ansikten, och var enormt stora, med oformliga och vanställda lemmar. De var mörka i hyn, håriga, med stora hängande öron och hade klor istället för naglar. Trots att man ibland inte gör så stor skillnad på troll och jättar verkar det som om jättarna var mycket farligare än trollen. De förde bort vandrare vänligt eller med våld till grottor i berget, där de hölls fångna eller förtärdes. Jättarna blåste ibland gift på boskap så att djuren blev sjuka. De var också bra på att förvända synen på människor och skapa synvillor.
Jättarnas hemvist var de värsta ödemarkerna, som fjäll, klippor, och urskogar. Dessa ödemarker var en del av Utgård, och omgärdade människornas värld Midgård. Om man åt något som en jätte bjöd på blev man förtrollad och bortförd. Försökte man ta något av deras föremål, kunde det visa sig att det man försökte ta var något farligt, som t ex en orm.
En flod skilde Jättehem (Jutenheim) från människornas värld. Den som gick vilse och hamnade där kom aldrig tillbaka, eftersom landet var fullt av synvillor och vidunder.
Jättarna symboliserade kaos och vild, otämjd natur. De förknippades med urtiden eftersom de ansågs tillhöra det förgångna, och de tidsåldrar som föregick människan.
Myten om jättar är till skillnad från trollmyten spridd över hela världen. Gemensamt är att jättarna anses vara ett gammalt, utdöende släkte som fanns långt innan människan kom till. Spåren efter dem sades vara jättegrytor, flyttblock, och gamla ruiner med alltför stora stenblock för att någon människa skulle kunna rubba dem.
Jättar nämns i Gamla testamentet som ett folkslag mycket äldre än människosläktet. Medeltida uppgifter som ”bevisar” jättars existens utgörs förmodligen i själva verket av mätningar av större, utdöda djurs ben. I folksagorna fyllde jättarna samma roll som drakarna. De var våldsamma och farliga, men vaktade skatter och bortförda prinsessor.
I fantasygenren är jättar inte helt vanliga, även om stora troll förstås förekommer. Mytologins skräckgestalter tycks till skillnad från trollen framställas i god dager. Stephen Donaldsson är inte ensam om att i sina böcker om Tomas Covenant den klentrogne göra sina jättar goda. Där är jättarna hjälpsamma och far på upptäcksfärd i stenskepp. De är ädla och majestätiska och kämpar mot det onda.
I C.S. Lewis böcker om landet Narnia är jättarna oftast goda men dumma.
Även om jättarna i Rowlings böcker sägs vara lika våldsamma som i mytologin, är de få jättar som läsaren stöter på goda. En av Harry Potters bästa vänner Hagrid är till hälften jätte.
Friska människor blir nästan aldrig längre än 230 cm. De som lider av sjukdomen akromegali kan uppnå extrema längder, som t ex den legendariske Robert Wadlow, som blev 272 cm.
Hur stora jättar rent teoretiskt skulle kunna bli är mycket svårt att svara på, i alla fall om deras roppskonstitution var annorlunda än hos människan. Vissa tvåbenta rovdinosaurier vägde många ton, även om deras ”armar” var underutvecklade i jämförelse med bakbenen.

Amfibier
Folk som kunde leva i vattnet var med rätta fruktade, eftersom de kunde göra så att man drunknade. Amfibiska folk livnärde sig på fisk, och bodde antingen på sjöbottnen eller i grottor vid stränderna. I svensk folktro finns sjörået, som påminde om det mer kända skogsrået, eftersom hon hade rävsvans och ibland en ihålig rygg.
Hon misstogs lätt för en badande kvinna, som försökte förföra män som råkade ut för henne. Sjörået kunde bli farlig om man förnärmade henne. Då drog hon ner en i vattnet, eller skrämde en från vettet.
I grekisk mytologi fanns sirenerna som med sin trollsång lockade sjömännen i fördärvet. De var tre till antalet och hade vingar. Deras släktingar sjöjungfrurna sades bo i undervattenspalats och avbildades ofta med fiskstjärt. Den sjöman som följde dem ned i djupet kunde aldrig återvända till fasta land igen. Sjöjungfrurna hade också kraften att påverka hav och vind. Somliga sjöjungfrur bodde i grottor vid otillgängliga klippiga stränder. De hatade att bli sedda, och blev mycket upprörda om man spionerade på dem.
Amfibiska väsen kunde man bli vän med genom att ge dem gåvor. Det var dock svårt att veta vad de ville ha. Vissa, rent obetydliga gåvor kunde glädja dem, medan andra mer praktiska saker bara gjorde dem irriterade.
Näcken var sjöråets manliga motsvarighet. Han hyste starkt begär till kvinnor och lurade eller tvingade ned dem i vattnet så att de drunknade. Han var även en skicklig fiolspelare som med sin musik kunde trollbinda människor så starkt att de gick rakt ut i strömmen och försvann i djupet. I konsten avbildas han alltid naken, men liksom skogsrået var han ibland fullt påklädd och då liknade han vilken spelman som helst.

Avianer har blivit alltmer sällsynta i kulturen. För att kunna flyga skulle människan behöva ett vingspann på nära sju meter och en bröstmuskulatur som gjorde henne nästan lika bred som hon var lång. Att ”bara” omvandla armarna till vingar skulle förvandla människan till något som mer liknade en monsterfladdermus. Avianer vore bara möjliga på en planet med lägre gravitation än jorden.

Cyborger är en korsning mellan människa och maskin och är vanliga i SF-genren. Redan idag finns avancerade proteser, även om de inte är anslutna direkt till nervsystemet. Hittills har kopplingarna mellan nerverna och kretsarna varit ett stort problem, men i framtiden skulle det kunna gå att ansluta all slags apparatur till nervsystemet, exempelvis ögon med förmåga att se infraröd strålning. Pantropi är ett begrepp som betyder att anpassa människor till andra miljöer. Det kunde ske både genom cybernetisk teknik och genom förändringar i arvsmassan.
Till planeter med låg gravitation skapas människor med vingar, på vattenplaneter amfibier med extra fettlager som isolering, och ett slags konstgjorda gälar. På planeter med tunn atmosfär vore solceller på huden och konstgjorda lungor med möjlighet att andas i en atmosfär med mycket lägre syrehalt än jordens, en möjlighet.
Androider är konstgjorda organiska människor. De skapas genom att deras kroppsdelar odlas och sätts samman i någon form av fabrik, eller genom att konstruera dem ända ner på cellnivå. I SF är de antingen mycket farliga som i Bladerunner (Do androids dream of electric sheep) av Philip K. Dick, eller så mänskliga att de borde ha samma rättigheter som ”riktiga” människor.
Psioniska raser med telepatiska förmågor förflyttar information från hjärna till hjärna, och kan ibland även påverka andras hjärnor med viljekraft. Telekinesi är en ännu starkare mental kontroll som gör att de kan påverka den fysiska världen med sin vilja. Ett exempel har vi i Stephen Kings Carrie. Det kan även utnyttjas till att sända eld, som i Eldfödd av samme författare.

Verklighetens raser
Förr trodde forskarna att skallform, hår, hudfärg och andra yttre attribut visade att några av raserna stod närmare aporna än andra. Vissa raser ansågs överlägsna på olika plan, och man trodde att rasen avgjorde såväl intelligens som kynne, utvecklingsgrad och många andra saker. För inte särskilt länge sedan dominerade rasismen mångas tankevärld, medan det idag mestadels är okunniga människor som fortfarande tror på den.
Numera vet man att det är de inre fysiologiska faktorerna som allt handlar om. Modern genteknik visar att genetiska variationer mellan människorna är mycket små i jämförelse med hur det ser ut i djurvärlden.
De yttre olikheterna är oftast en anpassning till följd av klimat, miljö och födotillgång. Näringstillgången påverkar bland annat kroppslängd och kroppsbyggnad. Det brukar anses att storväxta och ljushyade folk lever långt norrut, där den ljusa hyn är en fördel och där en stor kroppshydda behåller värme. Då är också underhudsfett bra. Men även en kort och kompakt kroppsform behåller värme, vilket vi kan se hos eskimåerna. Hudpigment och svart hår är ett skydd mot stark sol, vilket i så fall förklarar varför många människor i Afrika är färgade. Pygmeer lever ofta i tät djungel, och man kan anta att en liten kropp gör det lättare att ta sig fram i sluten terräng. Man kan anta att om miljön formar människorna på samma sätt som djuren, så skulle de olika raserna om de isolerades från varandra tillräckligt länge skilja sig så mycket att de till sist blev olika människoarter.

Artikeln är från Mitrania nr 1- 2006

Annonser
Det här inlägget postades i Artiklar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s