Legenden om Atlantis av Lilian Wiberg nr 1-2006

”Våra skrifter berättar hur er stad (Aten) en gång tillintetgjorde en väldig härsmakt, som övermodigt ryckte fram mot hela Europa och Asien. Denna härsmakt tågade ut från det atlantiska havet, som då fortfarande var segelbart. Där låg en ö framför det sund, som ni kallar Herakles stoder… På denna ö, Atlantis, uppstod ett stort och underbart kungarike…”
Timaios

”I mitten av kungapalatset var Kleitos och Poseidons helgedom, omgiven av en mur av guld, den var stängd för folket och hade en gång varit den plats där de tio furstarna blivit avlade och födda… Templets yttre var täckt av silver, med undantag för tinnarna som var av guld. Hela innertaket var av elfenben, utsirat med guld, silver och guldkoppar…”
På många ställen av ön bröts den metall, som nu är blott ett namn… guldkoppar, oreikalkos, som på den tiden var dyrbarast av allt näst guldet… Där fanns även ett stort antal elefanter… Jorden gav näring åt allt som ännu kan finnas på olika ställen, rötter, gräs, trä, safter och frukter…”
Kritias

Platon
Så berättar författaren och filosofen Platon i sina båda dialoger Timaios och Kritias 400 år före Kristi födelse. Flera tusen böcker och skrifter har tryckts sedan dess, om det rike som han kallade Atlantis och placerade mitt i den stora ocean som medelhavsfolken nådde, om de seglade genom det nuvarande Gibraltar sund. Om han uppfann Atlantis helt på eget bevåg, eller om han byggde beskrivningen på verkliga fakta, är en tvistefråga som varat ända in på 2000-talet. Säkert är i alla fall att alla fictionskapare har en evig källa till inspiration i den sagoomspunna staden Atlantis.

I de här skrifterna, eller dialogerna, låter Platon sin lärare Sokrates, som då redan avrättats av de atenska demokraterna, diskutera tidens tvistefrågor med andra filosofer. I dessa klassiska dialoger berättar Sokrates hur han fått kännedom om den försvunna staden Atlantis genom vännen Kritias d. y., sonson till atenaren Dropides. Den senare hade fått berättelsen av en vän, Solon, som i sin tur hemfört berättelsen från Egypten där han hört den av en präst.

Den egyptiske prästen använde sig som seden var av en komplicerad allegori för att åskådliggöra för Solon, hur outvecklad grekernas civilisation var i jämförelse med den egyptiska. Värt att påpeka, enligt egyptiern, eftersom båda härstammade från den högt stående atlantiska kulturen.

Enligt Platons upptecknade skrifter hade atlantiderna försökt lägga under sig hela medelhavsområdet, när de stod på höjden av sin makt. Erövrarnas lycka vände när de nått Aten, och strax efter nederlaget där sjönk Atlantis i havet, eftersom invånarna dragit på sig gudarnas vrede över sin maktlystenhet.

Det är dock greken Platon som bevarar historien om Atlantis till eftervärlden, utifrån sina värderingar och synsätt, och hans detaljrika skildring i korthet lyder så:

För 11.000 år sedan fanns mitt i Atlanten ett örike, befolkat av en nobel och mäktig ras. Tack vare naturens överflöd ägde de stora rikedomar, och de utgjorde ett stort handelscentrum. Dess härskare styrde över sina egna öar, såväl som stora områden i Europa och Afrika. Detta var öriket Atlantis.

Atlantis tillhörde havets gud Poseidon. När denne blev förälskad i en dödlig kvinna, Kleito, skapade han åt sig och henne mitt på ön en boning på en bergstopp, som han omgav med ringar av vatten och land till skydd.

Kleito födde fem par tvillingpojkar, vilka blev Atlantis första härskare. Ön delades mellan bröderna och den äldste, Atlas, fick makten över centralberget och dess omgivningar.

På toppen av detta berg byggdes ett tempel till Poseidons ära, innehållande en jättelik staty av rent guld som föreställde Poseidon i en vagn, dragen av bevingade hästar.

Tvärs igenom ringarna av land och vatten byggdes en kanal, och utanför den yttre vattenringen byggdes staden Atlantis. Den var tättbefolkad och de flesta av atlantiderna bodde här.

Utanför staden låg en fruktsam slätt, omgiven av en annan kanal som användes för att samla vatten från bergens floder och fall. Man fick två skördar årligen i detta klimat, vintertid bevattnade av regnet och sommartid av vatten från kanalen. Förutom dessa dubbla skördar, utvann man alla sorters örter, frukter och nötter. Massor av olika djur, inklusive elefanter, strövade på ön.

I norr omgavs slätten av berg som sträckte sig upp mot himlen. Byar, sjöar, floder och ängar fanns på sluttningarna.

I generationer levde atlantiderna ett enkelt, ärbart liv. Men girighet och makthunger förändrade dem. När Zeus märkte det samlade han de andra gudarna för att bestämma ett lämpligt straff. Det blev hårt:
Atlantis med hela dess folk försvann i en enda väldig svallvåg.

Historiska möjligheter och omöjligheter
Varifrån fick då den egyptiske prästen sin berättelse? Han kan ju knappast ha uppfunnit alltsammans i en hast, för att imponera. Eftersom den muntliga berättartraditionen i antiken var den vanligaste, och därför högt utvecklad, får man anta att han broderade på traditionella historier som redan då var flera tusen år gamla. Men de kan också ha funnits nedtecknade, kanske rent av genom utvandrade atlantiders försorg. Svindlande tanke, eller hur?

Gåtan Atlantis är svårlöst, olika mer eller mindre seriösa atlantisforskare har placerat riket på mer än tusen olika ställen världen över, och alla har de varit lika övertygade om att de funnit den rätta sagostaden. För att börja med grekiska myter och gudasagor, fanns i berättelsen om argonauterna och det gyllene skinnet ett öfolk som kallades faiaker. För att komma till deras ö måste man segla förbi Herkules stoder (nuv. Gibraltar sund), och på deras ö fanns ett Poseidontempel. Folket kallade sig själva för Poseidons barn. Även Odyssevs besökte faiakernas ö, och deras kung var den som hjälpte honom att återvända till Itaka, enligt skalden Homerus.

Att Platon placerade sitt Atlantis i Atlanten är utan tvivel. En vanlig tolkning är att de bergiga Azorernas toppar är delar av ett en gång betydligt större örike. Varma källor lär ha funnits i Platons Atlantis, och det tyder på vulkanisk grund. Alfred Wegener, som publicerade första delen av sin teori om kontinentaldriften år 1915, ansåg att det kan ha funnits en mindre kontinent mellan nuvarande Amerika och Europa/Afrika för ca 50 milj. år sedan. En serie jordbävningar och vulkanutbrott ska sedan ha orsakat att kontinenten sjönk i havet, under en seismologiskt mycket aktiv tid. Dock har man i modern tid genomsökt området med ekolod utan att ha funnit tecken på en sjunken civilisation.

Redan under de första århundradena efter Platons död började antikens filosofer intressera sig för hur det stod till med verklighetsunderlaget i hans båda atlantisdialoger, och det fanns både skeptiker och troende bland dem. På 500-talet framförde en munk teorin att vad Platon egentligen beskrivit, var en variant av syndafallet. Och på så vis kom Noak och hans ark in bland atlantisteorierna. Efter Columbus upptäckt av Amerika, befanns det även tänkbart att Platon avsett den amerikanska kontinenten, särskilt som man visste att fenicierna seglat ända till Sargassohavet, en annan förmodad plats för Atlantis.

När man i modern tid försökt tolka egyptiska hieroglyfer, har man funnit en beskrivning av hur den minoiska kulturen på Kreta gick under, till följd av ett av historiens värsta vulkanutbrott när hela ön Thera exploderade. Detta skedde 1500 år före Kristi födelse, och atlantisteorin stämmer ifall man har råkat förväxla hieroglyferna för talen 1000 och 100.

Till och med i vårt egna innanhav Östersjön har Atlantis placerats, genom Olof Rudbeck som på 1600-talet ville imponera på Rom med sin storvulna historieskröna Atland eller Manheim.

För övrigt är det omöjligt, och inte heller så intressant, att här lista alla som har velat placera Atlantis på sitt eget ställe i oceanernas värld. Är man intresserad går det att söka på nätet eller läsa en faktabok som t ex Atlantis – legend eller verklighet av historikern Ned Olow. Några teorier skall jag ändå ta upp eftersom dessa idéer tjänat som, eller kanske kommer att bli, en inspirationskälla för fantastikförfattare.

En amerikansk forskare, R. Sarmast, fann år 2004 strukturer i östra Medelhavet utanför Cypern, som han anser vara rester av Atlantis. Samma år utgav den svenske naturgeografen Ulf Erlandsson en bok där han framför åsikten att Atlantis och Irland är samma ö. Katastrofen med ön som sjönk kan ha att göra med ett skred som drabbat farvattnen kring Doggers bank. Färska teorier gör också gällande att Atlantis legat i Stilla havet och Kinesiska sjön, eller utanför Indien.

Ganska nyligen föreslog två forskare, oberoende av varandra, att Atlantis legat på den spanska sydkusten alldeles utanför Gibraltar sund, efter att en geolog pekat ut en sjunken ö i sundet.

En ovanlig teori som framfördes på 1990-talet gör gällande att Atlantis är detsamma som Troja. Samma årtionde utgav kanadensarna Rand och Rose FlemAth sin bok When the Sky Fell _ In search of Atlantis i vilken de säger sig ha bevis för att Atlantis en gång låg i ett snöfritt Antarktis, innan jordaxeln ”kantrade” för 12 000 år sedan.

Rand Flem-Ath har även tillsammans med Colin Wilson gett ut den pseudovetenskapliga romanen The Atlantis Blueprint om Atlantis/Antarktis. Dess högt kultiverade invånare sägs ha seglat runt jorden och grundat ett stort antal heliga städer, och på de grundvalarna har författarna inte haft några större svårigheter att länka samman myter och fakta från många kulturer till ett enda ursprung.
1968 fann man en mur på havets botten utanför Bahamas. Det uppmärksammades att ett medium, Edgar Cayce, trettio år tidigare hade förutspått att Atlantis åter skulle resa sig ur havet just där.

Afrikateorier var populära i slutet av 1880-talet, då man placerade Atlantis både i Marocko och Saharaöknen.

På 1920-talet sökte en tysk professor Atlantis nära Cadiz i Spanien, på den plats där en gång den bibliska staden Tarsos låg, som plötsligt även den försvann ur historien. Området är rikt på kopparfyndigheter, och det för tankarna till Platons underbara orikalkos.

Antroposofernas grundare Rudolf Steiner hakar på teosofernas översteprästinna Madame Blavatskys hopkokade världar Hyperborea, Lemuria, Mu och Atlantis och ger ut verket Atlantis und Lemuria 1913.

W Scott-Elliott, ännu en teosof, kom 1896 med sin The Story of Atlantis att förlägga sagoriket utanför Senegals kust. Han var amatörantropolog och verket handlade därför mycket om raser och subraser, varav den högst utvecklade kallades tolteker (liksom det mexikanska folket) och använde sig av såväl jetplan som magi.

Ställen i Peru, inkafolkets rike, och mayafolkets Yucatan, sägs åtminstone ha koloniserats av atlantider i ”atlantis-bibeln” Atlantis: The Antediluvian World, utgiven av Ignatius Donnelly 1882. Ett verk som ynglat av sig i otaliga fictionskapelser.

Fransmannen J S Bailly som levde vid tiden för den franska revolutionen ansåg att Atlantis legat på en betydligt nordligare plats, nämligen Spetsbergen.

Vill man läsa ett nästan fullständigt och mycket roande verk om atlantisforskare före 1954, rekommenderas Lyon Sprague de Camps Lost Continents. Sprague de Camp var mycket produktiv när det gäller underhållande böcker om historiska myter, förutom att han skrev egna fantasy- och sfromaner.

Profeten och kristallen
Edgar Cayce 1877-1945, ”den sovande profeten”,var ett märkligt telepatiskt medium som talade endast när han var försjunken i ett slags hypnotisk sömn. Enligt en av hans dylika uttalanden ska Atlantis ha legat mellan Mexikanska golfen och Medelhavet. Ett märkligt sammanträffande är det i alla fall att man trettiofem år efter Cayces utsagor man verkligen funnit en mur, under vattnet utanför Floridas kust, den s k Bimini-muren, samt även en pyramid på 300 m djup utanför Bahamas.

Cayce var även den som tillförde Atlantis den mäktiga kristallen. 1960 trycktes ett häfte med hans utsagor om helande och magiska krafter hos 22 olika mineraler. Tjugo år senare gav ett senare medium vid namn Frank Alper ut en trilogi om hur kristaller hade använts för andlig utveckling och helande i det forna Atlantis, och även som högt utvecklade teknologiska redskap för att t ex producera energi. Tuaoi-stenen i centrum av Atlantis, var enligt Cayce den kraftkälla som låg till grund för samhällets höga teknologi, samtidigt som den blev orsaken till Atlantis undergång. Tuaoi var formad som en slipad kristall, strålningen från den tjänade som värmekälla och med den kunde man också driva allehanda farkoster. Strålen kunde riktas och nådde då oerhörd kraft. Man har dragit paralleller med dagens kärnkraft och även laserstrålar. Missbruk av krafter man inte förstod var Cayces bidrag till undergångsteorierna. Walt Disneys film Atlantis – The Lost Empire spinner på kristalltemat: hjälten Milo som är forskare, träffar på den mystiska kvinnan Kida som visar sig vara en prinsessa från Atlantis. För att rädda Atlantis måste de finna det sjunkna riket och aktivera den mäktiga kristallen med hjälp av Kidas smycke och hennes egna magiska krafter.

Atlantis i skönlitteraturen

Den mest kända Atlantisromanen måste nog sägas vara Jules Vernes En världsomsegling under havet. Professor Arronnax och hans vänner söker ett farligt havsvidunder men finner istället Kapten Nemo och hans otroliga ubåt Nautilus som kamouflerats för att likna en val. Nemo visar dem ett Pompeji på havets botten, och skriver dess namn med vit sten på en svart klippa: Atlantis. Jules Verne anger läget till N33º22′ och W16º17′ och det motsvarar på ett ungefär den plats där Herkules stoder fanns enligt Platon.

I och med Vernes skildring var den moderna atlantisgenren född. Massvis med romaner har sedan dess skrivits om sagoriket Atlantis, flerparten om ett som verkligen ligger på bottnen av Atlantiska oceanen, men även på andra platser som utgjorde ”rönet för dagen.”

1919 kom Pierre Benoits L’Atlantide (Atlantis), och hans klassiska äventyrsroman har blivit film minst fyra gånger. Men Benoits Atlantis ligger mitt i Afrika, omgivet av öknar! Hur hänger det ihop? Jo, författaren förklarar att Atlantis aldrig sjönk, utan istället höjde sig ur havet och blev till en otillgänglig klippö, som senare kom att omges av vidsträckta öknar. Där härskar nu ”den sista atlantiden”, drottning Antinéa, som både älskar och hatar männen. De som hittar hennes rike tas till fånga och får dö av olycklig kärlek när hon tröttnat på dem och tagit sig en ny älskare. Filmen Siren of Atlantis kom 1949, och den följdes av en ny version 1961. Samma år filmades i Italien en annan version som i USA döptes till Hercules conquers Atlantis. 1972 var det dags för en fransk TV-upplaga av L’Atlantide och 1992 en amerikansk sådan. Benoits historia hör till de mer livaktiga.

1931 publicerade Abraham Merritt The Face in the Abyss och den finns faktiskt att läsa på nätet, här:

http://www.blackmask.com/books54c /faceabyssdex.htm

Romanen publicerades först i form av två noveller i pulpmagasinet Argosy, första delen 1923 och andra delen 1930. Den handlar om forskningsresanden Graydon som söker en gömd skatt uppe i Anderna tillsammans med några tvivelaktiga kunpaner. De råkar på den vackra flickan Suarra som leder dem till Yu-Atlanchi eller Det gömda landet. Fantastiska varelser utlovas!

Conans litteräre pappa Robert E. Howard förlägger sin evigt populäre Benoits filmade erövrare av Atlantis

hjältes äventyr till ”the Hyborean Age”, en tid strax efter Atlantis undergång. Inte lika känd är hans föregångare Kull, stenålderskillen från ett outvecklat Atlantis som Howard faktiskt skrev nio noveller om.

Dennis Wheatley skrev 1936 They Found Atlantis, om en expedition som ger sig ner i Atlanten i en batysfär för att söka efter en skatt. Kättingen brister och de sugs hjälplöst in i en annan värld: ett Atlantis under havsbottnen.

En samling av Clark Ashton Smiths noveller från 20- och 30-talets Weird Tales finns i antologin The Emperor of Dreams. Hans magiska världar var bland andra Hyperborea och Atlantis. Smith brukade skicka sina alster till en god vän för bedömning, och den gode vännen gjorde likadant. Hans namn var H P Lovecraft, och eftersom det kom sig att de båda började låna material av varandra, har även A Smith bidragit en del till Lovecrafts Ctulhumyter. Lovecrafts egen fantasivärld var det arktiska landet Lomar.

Poul Anderson var känd för sina läsvärda böcker om sf, fantasy och historisk fiction. I The Dancer from Atlantis 1971 reser några människor tillbaka i tiden till den kretensiska civilisationen ca 4 000 år f Kr., just före det stora vulkanutbrottet på Thera. Bland människorna från olika tidsåldrar finns Erissa, tjurdanserskan, som reser blott 24 år tillbaka och träffar på en yngre upplaga av sig själv! Vi får följa maktkampen mellan de förgrekiska acheanerna, den minoiska civilisationen och översteprästinnan på Atlantis, som Anderson förlägger till ön Thera/Santorini. Rekommenderas!

I Robert Silverbergs Letters from Atlantis (1990) reser Roy Coltons medvetande 20 000 år tillbaka i tiden och tar plats i arvprinsen Rams hjärna. Därifrån skickar han meddelanden till sin följeslagare Lora. Efter ett tag blir han oförsiktig och avslöjar sin närvaro för prinsen.

Dagens Atlantisromaner
David Gibbins Atlantis, på svenska Atlantis hemlighet, kommer på Norsteds förlag senare i år. Författaren är marinarkeolog och svårslagen gällande undervattensfakta. Hans hjälte har samma sysselsättning och i boken strömmar äventyren i Da Vinci kod / Indiana Jones-stil. Faktaspäckad äventyrsdeckare.

Thomas Greanias Raising Atlantis, klassar jag nog som ren äventyrsroman. Trendiga ingredienser såsom vatikansk konspiration, chifferkoder från antiken, filosofisk dysterkvist till hjälte och kärlekshistoria inkluderade för dem som fått smak för dylikt.

Robert E Howard var också med i bekantskapskretsen, och man kan tänka sig att dessa herrar hade visst utbyte av varandra.

Valley of the Flame skrevs 1946 av Henry Kuttner, co-författare var hustrun C L Moore. Valley of the Flame finns också på nätet, se
http://arthurwendover.com/arthurs /kuttner/vallflame10.html
Den tilldrar sig i Amazonas djungler…

Marion Zimmer Bradley hörde till Kuttners beundrare, och skrev själv tidigt i sin karriär The Fall of Atlantis. Den handlar om systrarna Deoris och Domaris, som hamnar på var sin sida i kampen mellan det goda och det onda. Liksom i dramatiseringar om Trojas fall, är det här en kärlekssaga som orsakar Atlantis undergång. Zimmer Bradley är f ö mest känd för sin Avalontrilogi. Diana L. Paxton som skrev i team med MZB före dennas död 1999 producerade även en prequel till Avalonböckerna, Ancestors of Avalon, där trilogin länkas ihop med Atlantisromanen.

Clive Cusslers hjälte Dirk Pitt, och Greg Donegans Eric Dane har också blivit atlantishjältar under de senaste åren. Här handlar det dock mer om militärdeckaräventyr än sf eller fantasy.

Atlantis som samhällsspegel
Ursprunget till den bild av Atlantis de flesta har anammat, skapades av Platon, som var både författare och filosof och som startade världens första Akademi för att föra ut sina tankegångar till mänskligheten. Den mest kända av hans skrifter är Staten, där han låter sin lärare Sokrates (som jag berättade i början av artikeln blev Sokrates avrättad av atenska demokrater) diskutera den ideala statens uppbyggnad med sina vänner.

Platons idealstat har aristokratiskt styre, där finns även en krigarklass och en köpmannaklass. Han avskyr demokratin, som tog ifrån honom hans älskade lärare. I en dålig stat tar maktbegär och ärelystnad över vilket kan resultera i att staten går under, Platons exempel från sinnevärlden är Kreta och Sparta. I idévärlden skapade han motsvarigheten Atlantis som han framförde som en moralisk berättelse under en av antikens viktigaste ceremonier, Apaturiafesten. Det var en familjefest där bl a unga män upptogs i de klaner som hade de starkaste banden till den egna familjen. Det hölls också tävlingar i episkt berättande, då man stilenligt ornamenterade sitt bidrag med försäkringar om berättelsens sanningshalt.

Platon försedde sin skapelse idévärlden med ett rike som överlevt i årtusenden. Ett litterärt rike, är den övervägande uppfattningen. Genom att låta Atlantis gå under måste han ha vidrört de primitiva skräckkänslor folket hade för gudars vrede och våldsamma naturkrafter, även om de inte matats som moderna människor med skrämmande mediarapporter. Den som utplånar ett rike eller en stad, förgör ju inte bara människorna och byggnaderna utan även den kultur som staden byggt upp under hela sin existens, nästan som ett levande väsen i sig.

Den våldsamma förstörelsen av sagostäder som Atlantis, Ys, med flera har också bidragit till romantisering och idealisering. Man har ibland tonat ner de politiska aspekterna och drömt sig till ett idealsamhälle, en utopi av paradisisk modell som mött sin undergång genom grymma naturkrafter. I drömmen befolkas sagornas städer av människor utan vår obetänksamhet och begränsningar, och detta ädla sagofolk är det upp till var och en att skapa efter sina egna önskemål. Sedan kan man ju alltid kolla om ens egna tankar om godhet och rättvisa stämmer med gamle Sokrates!

Alla legender, myter och fantasier brukar uppstå ur korn av verkliga fakta. Havets botten är ett spännande ställe och där finns ännu mycket att upptäcka. Att döpa sina fynd till Atlantis, slår an en sträng i vårt medvetande som i alla fall garanterar uppmärksamhet.

Lilian Wiberg

Annonser
Det här inlägget postades i Artiklar. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Legenden om Atlantis av Lilian Wiberg nr 1-2006

  1. Martin A skriver:

    Jag tvivlar på att Henry Kuttner skrev någon roman 1964. Vid det laget hade han nämligen varit död i sex år.
    Jag vill också påpeka att ”Ashton” är Smiths mellannamn, inte en del av hans efternamn. Således bör han omtalas som ”Smith”.

  2. robertma71 skriver:

    Ok. Tack för korrläsningen. Har rättat det nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s