Värsta demoner! – nr 2 2005

Värsta demoner! av Lilian Wiberg

Demoner är de könlösa fantomer som kommer ridande på vindarna och som försänker landet i mörker. De är sandstormens dödliga virvlar, och deras kroppar är mörker som kastar svarta skuggor från skyn. De ruvar omkring den sjukes bädd och får hans kropp att glöda som eld.

Dessa uppmuntrande rader står att läsa i urgamla mesopotamiska skrifter, för den som någonsin undrat över vad en demon egentligen är. Att de är en definition på begreppet ondska var från början inte så självklart som det är idag. Själva ordet demon härleds till det grekiska ”daimon” som betyder ”lägre gudom”. Eftersom den grekiska mytologin var polyteistisk och även inbegrep halvgudar, samtliga med rätt mänskliga och sammansatta egenskaper, var inte heller en daimon någon utpräglat ond varelse. Det är en tolkning som har kommit främst med kristendomen och judendomen, i och med berättelsen om ängeln Samaels fall och förvandling till Lucifer.

Föreställningen om demoner går emellertid tillbaka till de allra första primitiva, mänskliga kulturerna. Demoner var t ex de naturfenomen som man inte kunde förklara på annat sätt, och om någon blev sjuk sades det att han hade fått en demon i kroppen. Ruggigt nog händer det än idag att folk försöker driva ut demoner från ”besatta” medmänniskor, ibland med dödlig utgång av den förmodat välmenta behandlingen. Kanske tänker vi inte alltid på i hur stor utsträckning vi demoniserar det otäcka som händer i tillvaron. Finns det någon här som inte åtminstone har släppt ifrån sig ett litet ”jävlar” när ett glas gått i kras… ärligt?

I de högt stående antika kulturerna i Babylon och runt tvåflodslandet var demoner sändebud från underjordens gudar och bringade sjukdom, storm och mörker till människorna.

Den persiske poeten Ferdowsi berättar i den berömda Kungarnas bok eller Shahnameh (färdig ca år 1010) att demoner kallades en slags människor, som sattes till de sämsta och tyngsta arbetena, därför att man ansåg dem som onda. Detta skulle ha skett under kung Jamshids styre för 2500 år sedan. Dessa demoner var alltså inga övernaturliga väsen, men de hade behållit sin ursprungliga kultur, bodde mestadels i grottor eller levde som nomader och hade kvar sin polyteistiska religion. Zoroastrismens genombrott medförde ju annars tron på en enda allsmäktig Gud, och därmed även dualismen i motsatsbegreppen godhet – ondska. Demonen Akatash är ”skaparen av ondska”, som försöker störta Zarathustra. Det finns många sagor och legender om persiska demoner, vanligt är att de i berättelsen lurar bort vackra flickor för att ta dem till maka. Det vill förstås inte flickan, så det är tur att demonerna är enkla att besegra i strid och dessutom lättlurade.

Hinduerna har över 300 gudar och demoner som finns upptagna i Vedaskrifterna. Dessa tillkom ca 1000 år före Kristi födelse. Jag nöjer mig med att nämna gudinnan Kali med sina blodsbesudlade läppar, bälte av avslitna armar och örhängen av döda barnakroppar.

Vidare diktades i Indien ett par hundra år före Kristi födelse det hinduiska sagoeposet Ramayana, där hjälten Ramas hustru rövas bort av demonguden Ravana.

En oni är en demon eller ande som exporterats från Japan genom alla populära animeserier. Den behöver inte alltid vara ond. I Thailand heter demonerna ”phi” och firas varje år på en speciell dag; mycket populärt hos turisterna. Vissa kristna sekter av dörrknackande art varnar på fullt allvar hemvändande turister att kolla bagaget noggrant, så ingen liten onding har smugit sig med hem.

Vår kulturs Demoner med stort D är ändå de som uppstått i kristendomen, som motvikt till den Gode Guden och som illustration av den svartaste ondskan. Enligt legenden skapade Gud änglarna för att de skulle bistå honom i drift och skötsel av det väldiga Universum. Några skapade han av ökenvindarnas eld, däribland Samael med tillnamnet Lucifer, ljusbringaren. I Koranen är hans namn Harith.

När Gud skapade jorden, var dess första invånare djinner, även de ett slags änglar. Men de kunde inte hålla sams och därför sände Gud ut Lucifer för att driva bort dem. Därpå skapade Gud Adam utav lera och förväntade sig att Lucifer skulle beundra hans verk. Lucifer blev istället svartsjuk på Adam och hävdade att den som var skapad av eld och som besegrat alla de besvärliga djinnerna måtte väl vara bättre än en lerfigur. Då vredgades Gud och störtade ner Lucifer i avgrunden, och de änglar som beundrade Lucifer tillräckligt mycket följde honom ner.

Detta är grunden i berättelsen. Den störtade Samael/Lucifer blev till Satan, som är ett hebreiskt ord för ”fiende”. I Koranen får Harith namnet Iblis, djävulen.

Det finns ett otal tolkningar och versioner av hur Lucifer byggde upp det helvete som han nu regerar över. I Uppenbarelseboken kan man läsa att en tredjedel av alla himlens änglar följde Lucifer i fallet, medan andra skribenter hävdar att det endast var ett fåtal. Enligt en teologisk uträkning från 1500-talet finns det 2 665 886 748 664 smådjävlar på jorden, vilket bör motsvara efterfrågan om man nu vill ha en egen liten demon. Det tal man oftast tänker på är ju annars 666, ”the number of the beast”, vilket är lite lättare att komma ihåg.

Adams första hustru Lilith brukar också ha en roll i skeendet, men legenderna går isär när det gäller hennes ursprung. Hon kan ha varit en djinn som Samael/Lucifer föll för strax innan hans eget stora fall, det anknyter i så fall till den mesopotamiska mytologin där en av stormens demoner bär hennes namn.

Vi brukar för det mesta ge Lilith rollen som Adams första hustru, skapad av lera liksom han själv. Men i bibelns skapelse berättelse dök hon upp först under tidig medeltid, då i det arameiska verket ”Ben Siras Alfabet”. Adam och Lilith måste ha haft ett rikt sexliv eftersom de fick massor av barn. Adam fann henne trots det besvärlig och inte tillräckligt undergiven. Han kunde inte acceptera att de var likvärdiga inför Gud, eftersom Han hade skapat dem av samma lera. Till slut fick Lilith nog och gav sig av. Adam fick en ny hustru av Gud, en som var garanterat lydig genom att hon skapades av ett av hans egna revben.

Utanför Eden satte Lilith igång att avla mängder av demonbarn för att stilla sina lustar, och hon har kommit att anses som demonernas moder. Satans infernaliska skara har inte haft några större problem att växa sig månghövdad, hur man än vänder på saken.

Från skräcklitteraturens värld känner vi igen flera namn på helvetets invånare. Lucifers underjordiska värld bebos av adel, ämbetsmän och härförare. Högst i rang under Lucifer själv står hans gamle vän och vapendragare bland änglarna, Belzebub. Hans uppgift på jorden är att göra människorna stolta och övermodiga, och han är även överbringare av sjukdomar. Man har föreställt sig honom både som en jättetjur och en get och t o m som en fluga. Genom sina gigantiska näsborrar spyr han eld om han blir uppretad. Det råder lite namnförbistring om denne demon, men själva namnet kommer troligen från Konungaboken i Bibeln där det talas om en Baal Sebub, guden från Ekron. Man inser då hur få år Bibeln har på nacken jämfört med andra skrifter!

Baal var en kananéeisk fruktbarhetsgud och från början ingen ond varelse alls. Han kom senare att bli en avgud till vilka barn offrades genom att kastas på offerbål. Baal är en av Lucifers trognaste härförare, och uppträder som katt, padda eller människa.

Exängeln Leviathan anklagas för att vara den orm som frestade Eva med kunskapens frukt. En tvivelaktig ära som han för övrigt delar med Lilith. Han kan ses som en sjuhövdad val, och är släkt med både den grekiska hydran och den babyloniska Tiamat.

Astaroth är Lucifers skattmästare. Ursprunget är även här en fruktbarhetsgud eller gudinna som demoniserats av kristendomen, nämligen den kananéeiska Ishtar eller Astarte. Även som demon står Astaroth för begreppet förbjudna lustar, samt är ful som synden och kommer ridande på en drake, med en huggorm i ena handen. Lätt igenkännlig alltså.

Belial är lika vacker som Astaroth är ful, och inte att leka med. Han ansågs länge rivalisera med själva Lucifer om makten i underjorden, och har ibland även förväxlats med den onde själv. Belial är en lögnernas mästare och kommer i gestalt av en ängel, dragen i vagn av eldsprutande drakar som bränner allt där de går fram.

Asmodeus är boss över helvetets spelhålor och även en lustans demon som frestar människor att begå äktenskapsbrott, vilket verkar vara en populär sysselsättning i Lucifers rike. Han bär på tre huvuden i form av människa, bagge och oxe och är bra på att spruta eld. Från början är han en gammal persisk demon.

I Lucifers regering sitter hans ministrar och rådgivare med varierande rang och uppdrag, bl a Xaphan som har uppdraget att hålla helvetets eldar vid liv.

Lucifers egen armé är en väldig skara. Krig är det bästa han vet, så här handlar det inte om några nedskärningar. Det finns en strikt hierarki och beskrivningar på hur många legioner en härförare i ”nattens armé” för befälet över. Ju fler han har, desto mäktigare. Har man som storhertigen Baal 66 legioner under sig kan man anses som en av storfräsarna. Amon har ”bara” 40 legioner, men man har ändå ingen större lust att möta honom när han spyr eld och flammor ur sin vargkäft.

Demonerna hemsöker oss på jorden för att köpslå om våra själar för sin herre Lucifers räkning, eftersom han i de flesta legender är den enda som är oförmögen att lämna helvetet. De har alla sina specialiteter. Belzebub presiderar över häxsabbater, Baal erbjuder dig att bli osynlig och Astaroth kan se in i både framtid och förfluten tid. Belials vackra men svekfulla vänskap vinns med gåvor och mutor och om man kan konsten att åkalla Asmodeus, hjälper han till att hitta gömda skatter. Kom bara ihåg att ber man en demon om hjälp, brukar priset vara högt. Alltför högt.

Det finns oceaner av demoner att använda som inspiration i en fantasyvärld. Nu i somras läste jag Terry Brooks trilogi The Word and the Void, på svenska kallad Det goda och det onda. De tre romanerna heter då I demonernas spår, Ordets riddare och Änglamorgon. Hjältinnan Nest Freemark som lever i en nutida amerikansk småstad har en nedärvd förmåga att se varelser som de flesta andra inte förmår. En uråldrig demon som anser sig ha oavslutade affärer med familjen dyker upp i staden, och så gör även John Ross som är en Ordets riddare.

Brooks har använt demongestalten som en evig inkarnation av ondskan, något som även Stephen King och Dean R. Koonz gör. Deras demoner smyger sig in i vår vardag och försöker vinna oss över till den onda sidan, med små, till synes oskyldiga medel.

En demon som skildras från den mer humoristiska sidan finner vi i Terry Pratchett & Neil Gaimans Goda omen, en både irriterande och rolig historia som får en att grunna över gott och ont.

Hur man än vill skildra en demon, ur kristen synvinkel, annan religion, eller som naturande, är det viktigt att komma ihåg att demonerna alltid griper in i människornas liv på något vis. Antingen går de rakt på sak genom en naturkatastrof, eller också genom lömskt intrigerande. Att studera lite idéhistoria kan vara givande, liksom antik mytologi. Hos egyptier och sumerer flödar tänkbara demongestalter fram. Det är bara att fantisera på.
För demoner är fascinerande i alla sina skepnader, goda eller onda, religionsbundna eller fria naturandar, för att inte tala om dem som ryms inom oss själva.

Från nr 2 – 2005

Annonser
Det här inlägget postades i Artiklar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s