War of the worlds – från nr 2 2005


Regi: Steven Spielberg
I rollerna bl a: Tom Cruise, Dakota Fanning
Genre: sf

Onaturliga oväder drabbar jorden, med blixtar utan buller och elektromagnetiska stormar som slår ut all elektronisk utrustning. Mitt i händelsernas centrum befinner sig Ray Ferrier (som spelas av Tom Cruise), och hans två barn. En gigantisk krigsmaskin på tre ben bryter sig upp ur underjorden och mejar ned människorna. Ferrier förstår att han måste handla snabbt om han och hans barn ska överleva mardrömmen. I panik flyr de, medan människor omkring dem dödas, och byggnader krossas av dödsstrålarna. Världarnas krig har börjat, och bara den som flyr eller lyckas gömma sig har en chans att överleva.

Regissören Steven Spielberg har en nästan omöjlig uppgift att brottas med när han ger sig i kast med denna gamla historia från slutet av artonhundratalet. Till skillnad från den misslyckade filmen från femtiotalet, så visar han sig dock vara uppgiften vuxen. Han är så trogen boken som det går att vara, och ändå göra en dramaturgiskt kraftfull film i tvåtusentalstappning. Historien handlar om det hemvanda som kastas över ända, och om att plötsligt befinna sig i en okänd mardröm där allt man uppfattar som normalt förstörs. Vissa recensenter tänker på terrorattacken den 11:e september, och kanske är det så att somliga skeenden är fundamentala.

Liksom i romanen är det här snubblande nära att vara en skräckfilm, men den håller sig ändå inom sciencefictionfacket. Tripodernas dödsbringande framfart för mer tanken till utrotning än krig. Utomjordingarna har med sin högteknologi ett ointagligt övertag. Spielberg koncentrerar sig på endast tre personer, vilket gör att de framträder i all sin mänsklighet. Tom Cruise är trovärdig i sin desperation, och militärerna som för en hopplös kamp mot en övermäktig fiende förblir naturliga. Schablonfigurerna lyser med sin frånvaro. Det finns ingen svart sympatisk kille som bara är med för att tilltala personer fixerade vid etnisk tillhörighet. Det finns ingen sexig hjältinna som får den manliga publiken att önska att de satt på sig haklapp. Allra bäst är kanske filmen när den skildrar flyktingströmmarna och
paniken hos de som försöker undfly massakern. Världarnas krig blir med människornas verklighetstrogna reaktioner förvånande realistisk. Det gäller allt från huvudpersonens förvirrade chock, till den galne överlevare som räddar dem i ett kritiskt moment. Spielberg har anklagats för att vara sentimental på det där amerikanska familjefilmssättet. I den här filmen tonas detta ned, vilket känns befriande. Somliga anklagar honom för att ha gjort tripoderna till ett slags Jurassic Park-monster, men inte heller detta tycker jag stämmer. Krigsmaskinerna har en levande framtoning också i boken.

Stämningen är ungefär densamma, även om början av filmen skiljer sig mycket åt från boken. Det är en filmatisering som äntligen gör rättvisa åt en gammal science-fiction klassiker.

Budskapet är det enda som blivit luddigt genom filmatiseringen. Antydningarna finns där, men de är inte lika tydliga som i boken. Filmen saknar det entydiga budskapet om kolonialismens avigsidor. Tiderna har dock förändrats. Krigets meningslöshet och kritiken mot den naiva viljan att slåss för sitt land, är det enda som tydligt lyser igenom. Ursprungsverkets djupare samhällskritik går inte längre att urskilja.

Robert Andersson från nr 2 2005

Annonser
Det här inlägget postades i Filmrecensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s