Kartans betydelse för fantasyläsaren nr 2 2005

Modern fantasy är översållad med kartor. Men hur är egentligen läsarnas inställning till kartorna? Artikeln som skall försöka ge ett grundläggande svar på frågan baseras på enkätsvar från ett stort antal fantasyläsare kommer här.

En klar majoritet av läsarna uppfattar kartan som ett positivt komplement. Den ökar deras känsla av realism och förlänar den fiktiva världen en känsla av äkthet. De tycker att den visar på professionalism och ett gediget arbete, att det finns en ordentlig tanke bakom. På många sätt betraktas kartan ofta som en naturlig del av boken och att slå upp en fantasyroman utan ett dylikt hjälpmedel framkallar hos vissa läsare förvåning eftersom de är så övertygade om att den skall finnas där. Några känner sig bortskrämda av upp levelsen, hos andra väcker den nyfikenhet. Oavsett vilket, så ses den som själva nyckeln till förståelsen för huvudpersonernas förflyttelse och resande. Saknas den, resulteras det hos många i en känsla av frustration. Många uppskattar också kartan för dess egen skull och ställer sig därför positiva till den; huruvida den bidrar till den senare läsupplevelsen eller inte är därför inte lika viktigt för dem. Det var också flera med egna författarambitioner som berättade att de ritat eller börjat arbeta på egna kartor, i vissa fall utan att för den sakens skull ens ha kommit igång med skrivandet som kartan skulle utgöra bakgrund till.

För att tilltala läsarna skall kartan se ut att höra hemma i den miljö som boken berättas. Den skall vara handritad eller i alla fall ge ett intryck av att vara det; de flesta vänder sig mot känslan de får av uppenbart datorritade kartor, som skall beskriva världar vilka oftast befinner sig på en medeltida eller i alla fall förindustriell utvecklingsnivå. För att göra läsarna nöjda gällande detaljrikedomen krävs också en utsökt balansgång då det finns många som anser att dagens fantasykartor generellt är för plottriga, medan andra blir irriterade av att behöva följa personer som beger sig in i samhällen eller områden som över huvud taget inte är utmärkta på kartan. De känner sig lurade när de trots en karta misslyckas med att kunna hålla reda på dem. Det talar inte heller till författarens fördel om kartan är beströdd med fåniga och fantasilösa namn eller den innehåller geografiska omöjligheter, som landskap bredvid varandra som inte bör återfinnas på samma breddgrad eller för varierande topografi på alldeles för små ytor. Att skapa en karta bara för sakens skull och sedan låta handlingen utspela sig på en begränsad plats utan att någonsin besöka större delen av de utritade områdena uppfattas som ett svek, som om kartan var ett löfte om någonting som inte infriats.

Att konstatera vilken som är den mest populära fantasykartan är lätt. Föga överraskande är det många som har en särskild vurm för kartorna till Bilbo och Härskarringen, som de tyckte var synnerligen välritade och dessutom på en lagom detaljnivå. En annan som många fastnat för var kartan till Övärlden, mycket beroende på att den skiljer sig drastiskt från de flesta andra sekundära världars utseende. Dessutom var kartan till Robin Hobbs Fjärrskådarna populär eftersom den i sin enkelhet gav läsaren precis den information som behövdes vid läsningen på ett lättillgängligt sätt. Att Robert Jordans Sagan om Drakens återkomst lyckades dra på sig hel del kritik för sin kartas skull är föga förvånande med tanke på att böckerna ofta toppade fantasyförsäljningslistorna under det föregående årtiondet.

De som ogillade kartor pekade på att dessa i den posttolkienistiska fantasyn ofta visar på bristande originalitet genom att inte ha tillräckligt mycket initiativförmåga för att kunna slita sig från genrens konventioner, genom att följa genrens stora namn (Tolkien) för slaviskt eller helt enkelt genom att inte kunna skapa en historia där det textuella berättandet var tillräckligt väl genomfört för att läsaren skulle kunna följa med. Några få hyste till och med åsikten att eftersom Tolkien var först så var hans kartor mästerverk, men ingen annan borde ha med dem då de ändå aldrig kunde nå upp till hans nivå (en åsikt baserad på felaktiga premisser eftersom Tolkien ingalunda var först med sitt kartritande. Ett välläst tidigare exempel är Robert E. Howard, som är mest känd för att ha skrivit om Conan) och därför bara kunde misslyckas om de försökte.

Oavsett hur man ställde sig till kartans existensberättigande kom de flesta fram till den relativt självklara slutsatsen att en karta förutsatte en hel del resande. Om ingen skall ta sig från punkt A till punkt B (och eventuellt till punkt C, D och Q) krävs det ingen karta för att illustrera det hela. Kartan verkar för många läsare också peka på en speciell sorts fantasy och ge ett intryck av att en episk berättelse väntar.

Personligen ser jag helst att min fantastik saknar kartor. Inte så mycket på grund av själva kartan som för att jag föredrar en berättelse där texten i sig är fullkomlig utan att behöva hjälp från komplement som kartor eller appendix. Jag tycker om böcker där huvudpersonerna spelar störst roll; inte geografin. Visst finns det tillfällen då en karta hade varit till stor hjälp. Till exempel saknade (till min stora förtrytelse) utgåvan en sådan då jag första gången läste Silmarillion, och hade jag inte redan läst Härskarringen och därför haft viss kunskap om Midgårds senare utseende hade det faktum att världen flyttade på sig precis när jag skaffat mig en ungefärlig uppfattning om den, förmodligen gjort mig irriterad nog att lägga ifrån mig boken. Å andra sidan hade många böcker förhoppningsvis kunnat bli bättre om författaren inte haft vetskapen om att det fanns en karta för läsaren att luta sig tillbaka på om det blev för förvirrat. Exemplet med Silmarillion pekar på problemet kring frågan: Är det avsaknaden av en karta, att själva boken är dåligt skriven eller det faktum att jag förväntade mig att ha ett grepp om personernas resor och positioner som jag egentligen inte behövde som ställer till det?

Jag är dessutom anhängare av den mycket fördomsfulla och generaliserande uppfattningen om att fantasyböcker utan karta helt enkelt är bättre, kanske för att kartlös fantasy tenderar till att vara mer originell, kanske för att fantasyböcker med karta är av en typ som tilltalar mig mindre. Vilken anledningen därtill än är så har jag tyckt bättre om fantasyböckerna jag har läst som saknar karta, även om det naturligtvis är en fördom som är meningslös att tillämpa i valet av litteratur, då det har funnits otroliga mästerverk med tillbehöret, och böcker som inte tillfört mig någonting alls utan det.

Av Johan Jönsson nr 2 – 2005

Annonser
Det här inlägget postades i Artiklar. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Kartans betydelse för fantasyläsaren nr 2 2005

  1. A.R.Yngve skriver:

    De som söker inspiration kan ju kolla in den här artikeln om fantasifulla kartor genom historien:
    http://www.library.yale.edu/MapColl/oldsite/map/curious.html

    Och i Sverige fanns ju Olaus Magnus’ väldigt fantasifulla ”Carta Marina” från 1500-talet…
    🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s