Intervju med Christina Brönnestam 2002 Nr 1

christinabronnestammt  Lasses Foto, Lysekil

Christina Brönnestam är född 1966 och har skrivit fantasyromanen ”Svart eld” som utgivits som pocket av bokförlaget Natur och Kultur.

R.A: Varför skriver du fantasy?

 C.B: Det är mest en slump. Jag skriver inte bara fantasy heller för den delen.  Före Svart eld hade jag publicerat en del noveller men ingen av dem hade något med fantasy att göra utan var nutidsberättelser.
Men visst är det roligt med fantasy, just för att man har alla  frihetsgrader. Passar det med något övernaturligt i berättelsen så ska man kunna lägga in det utan att fundera över om man ”får”, osv.
När jag började med min bok kände jag inte ens till begreppet fantasy  utan trodde att jag skrev en ”saga” … det tror jag fortfarande …
Ja … fast till slut blev det ju så att jag skrev min egen historia, utan att egentligen ta hänsyn till något annat. Annars hade det inte varit roligt. När förläggaren bad mig kategorisera boken, sa jag ”vuxen-fantasy”. Ibland undrar jag hur det blivit om jag sagt något annat … hur omslaget blivit, hur man uppfattat texten och så där.

R.A: När blev du intresserad av att skriva?

C.B: Sedan jag lärde mig läsa, vilket var vid fem års ålder tror jag.

R.A: Den svenska översättningen av Tolkiens Sagan om ringen  har varit föremål för viss kritik. Vad tycker du om den svenska översättningen?

C.B: Jag har aldrig läst det engelska originalet så det är egentligen svårt att uttala sig. Vissa stycken har jag retat mig på för att de varit så svulstiga och tillgjort ”bibliska”. Jag utgick förstås från att det var Tolkien som skrivit så. Idag, när jag hört så mycket om översättningsmissarna, känner jag att det kanske snart blir dags att läsa originalet. Men vissa saker tror jag att Ohlmarks har gjort väldigt bra. Namnen och sångerna till exempel. När jag ser exempel på friheter han har tagit sig, tycker jag att det är lite upprörande.

R.A: Varför tror du att fantasy blivit så populärt på senare tid?

C.B: Det verkar historiskt sett ha varit ständiga reaktioner och  motreaktioner mellan det fantasifulla/romantiska och det strikt realistiska/upplysta. Vi har sedan sextio- och sjuttiotalet haft en väldigt dominerande smak för socialrealism här i Sverige … nu svänger det igen. Människor vill uppleva nya saker hela tiden. Efter en period med en viss diet längtar man efter en motvikt. Och så är det ibland ett sätt att ta en timeout, se nästa fråga.

R.A: Är fantasy bara verklighetsflykt? Om så är fallet, är det ett symptom på att folks verklighet inte är speciellt rolig nu för tiden?

C.B: Nej, det är absolut inte bara verklighetsflykt! Det kan vara det, men det måste inte vara det. Min bok är en roman om verkligheten, fast i något allegorisk form. Det finns många andra fantasyhistorier som fungerar på samma sätt. Verkligheten blir inte alltid tydligast åskådliggjord om man försöker avbilda den fotografiskt – det är en myt. I synnerhet gäller det om man vill säga något om de s k eviga sanningarna, sånt som människor har i sig. Fantasy kan vara ett sätt att synliggöra det osynliga …
Men visst, det finns ju många historier som är en verklighetsflykt också. Och de är också viktiga.
Folk är stressade idag. Det värsta, tycker jag själv, är tvånget att man ska vara så globalt medveten hela tiden. Man får hela världens elände och problem serverat på nyheterna varenda dag. Det är som om dessa nyheter får en att känna skuld om man inte bryr sig tillräckligt mycket om vissa saker, samtidigt som man känner sig maktlös.
I fantasyhistorier, även om det handlar om att ”rädda världen”, är problemen alltid mindre komplexa. Man färdas i lugnare tempo, världen är så mycket mindre. Ofta får obetydliga små individer spela en stor och avgörande roll, och det unika med individen blir ofta av stort värde.
I verkligheten kan man ibland känna sig värdelös och utbytbar. Jag tror faktiskt att sådan verklighetsflykt kan vara nyttig, ja nödvändig. Man behöver semester för att orka jobba. Folk som vågar ägna sig åt lite eskapism blir förmodligen mindre avtrubbade än andra. (Fast det måste ju vara balans i allt.)

R.A: Var det bättre förr?

C.B: Nä, det tror jag absolut inte. Vi har mer belysning på eländet nu, men egentligen tror jag att det fanns mer lidande i världen förr. Procentuellt sett, alltså. Men vi stressar för mycket, det mesta känns rätt hysteriskt. Jag tror att det var lugnare förr. Folk pratade kanske inte i staccato som de gör nu.
 R.A: Ondska tycks vara ett genomgående tema i fantasy. Ofta tycks det hela kretsa kring kampen mellan gott och ont. Tolkien har en idé om att ondska är tomhet och  en strävan att uppfylla denna tomhet med något. Vad är din bild av ondska?

C.B: Svart eld inleds med ett bibelord som jag tycker illustrerar ondska. Det handlar om att förvilla sig själv, så att man gör ont när man egentligen tror sig göra gott. Det är en form av omedvetenhet. De mest ondskefulla människorna är de som vägrar se något fel i det de gör, de som aldrig ägnar sig åt självrannsakan. Dit hör också de som inte tänker själva. Jag tycker att all form av fanatism och hjältedyrkan är skrämmande.

R.A: Har du sett filmen Sagan om Ringen? Gör den boken rättvisa?

C.B: Ja, jag har sett filmen och jag tyckte den var väldigt bra. Film och bok är två skilda medier och jag vill inte se filmen som en illustration till boken utan som ett självständigt verk. Jag tyckte t ex att det mest var uppfriskande när de ändrade lite i handlingen. Eftersom i princip alla fantasyfilmer jag tidigare sett har varit dåliga, var det här jättekul. Det var som ett pärlband av fantastiska scener och skådisarna var samtliga mycket bra. (För en gångs skull …)
Så, tja, var det ett svar på frågan? Jag uppfattar inte boken på samma sätt men det gör inget. Jag är inte bokstavstrogen. Filmen var en visuell njutning och jag vill se den många gånger till.

R.A: Vilken fantasyroman tycker du bäst om?

C.B: G.G. Kays Tigana var gripande och tänkvärd. Men annars är det väl Tolkien … och Mumintrollen.

R.A: Finns det någon skillnad på manliga och kvinnliga författares sätt att skriva?

C.B: Skulle vilja svara nej på den frågan men det gör jag inte. Visserligen har några av de bästa personskildringar jag läst varit skrivna av män, men då har det inte varit fantasy. Inom fantasygenren verkar kvinnor vara mer intresserade av personer och mindre av svärd, känns det som. Men det är ju svårt att säga något generellt, för man hittar ju alltid undantag från allting.

R.A: I din roman Svart eld skriver du bland annat om ett fiktivt land som inte varit i krig på mycket länge.  Är det Sverige som varit inspirationskällan?

C.B: Nej, det är västerlandet i stort. Men det finns lite svensk natur med. Jag tänkte mig ett land som påminde om Sydsverige och Tyskland, och vissa sedvänjor är ju väldigt nordiska också.

R.A: Varför finns det så få övernaturliga inslag (som t ex magi och mystiska väsen) i din roman?

C.B: Mystiska väsen är jag faktiskt väldigt ointresserad av. Det är kul i Mumintrollen och i Midgård, men inte annars. Jag ser i mitt skrivande inget självändamål i att beskriva övernaturligheter.  Magi är dessutom ett troll som spricker så fort man drar fram det i ljuset. Den ska vara obegriplig och smyga i bakgrunden, det är då den blir mest effektfull.
Figurerna i sig är tillräckligt intressanta – för mig – utan att jag ska behöva virra till det med en massa onödig magi. Ibland vet man inte ens om det är magi eller ”bara” vanliga mänskliga egenskaper.
Sånt tycker jag är spännande – vad människor faktiskt har i sig, på riktigt. Man ska bli lite tveksam om hur det ligger till, det är meningen! Det här är i första hand en historia om mänskliga problem, med en påhittad värld som kuliss. Sedan bryr jag mig inte om ifall det är något ”fantasifullt” med den världen eller inte.

R.A: I romanen dyrkar folket i det fiktiva landet som historien utspelar sig i förnuftet, och har glömt bort den andliga dimensionen. Är det något som du tycker stämmer in på oss idag?

C.B: Just det. Det är alltså en illustration av oss själva. Vingbärarna i boken har en ”tom himmel” och förnekar sin gamla gud, men ändå lever religionen kvar. De har kvar symbolerna, man använder vissa kraftord … De är sökare, fast de inte riktigt vill erkänna det. Det tycker jag stämmer bra in på oss idag. Jag tror att människor är religiösa av naturen. Vissa vingbärare i boken gör ”förnuftet” till en ny slags gud … för de kan helt enkelt inte döda den delen av sig själva.

R.A: Vad gör du när du inte författar?

C.B: Bygger hus och tar hand om mina små barn. Samt jobbar.

R.A: Till sist. Vad är dina framtidsplaner just nu?

C.B: Att återigen hitta utrymme i mitt liv för att kunna skriva en bok till. Det har varit rätt stökigt på sistone, med barnafödande och husrenovering och sånt.

Annonser
Det här inlägget postades i Intervjuer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s