Legend Av Marie Lu

legend

Den stora Katastrofen, här i gestalt av vulkanutbrott och
översvämningar, har drabbat den amerikanska kontinenten. Stora delar
av den verkar helt ha försvunnit och resten är uppdelat mellan
Kolonierna och Republiken, motsvarande Amerikas västkust, där
handlingen i boken äger rum.
Republiken styrs av en militär elit under ledaren Elector Primo. Alla
barn genomgår när de fyller 10 år en Prövning där de får sin plats i
den sociala hierarkin beroende på resultat.
I Republiken finns även en underklass som lever i slummen, och där
emellan samhällsklasserna finner vi den lokala konflikten som är
bokens scenario.

Legend har två huvudpersoner från var sitt samhällsskikt. Kapitlen är
skrivna växelvis ur den 15-åriga flickan Junes perspektiv och den
jämnåriga pojken Days. Kapitlen har även begåvats med personliga
typsnitt så inga tveksamheter ska råda, det är ju bra eftersom
huvudpersonerna uttrycker sig ganska likartat (förlåt den lilla
sarkasmen).

Berättelsen tar sin egentliga början när militärens lilla påläggskalv
Junes bror, kapten Metias Iparis, blir dödad. Republikens värsta
ungdomsbrottsling Day misstänks för dådet och Junes första uppdrag för
militären blir att finna honom. I slummen träffas de båda och en
relation börjar utvecklas där båda två tvingas omvärdera sina synsätt.

Legend har fått många bra recensioner och skall även bli till film. Om
man ska jämföra med tidigare böcker i samma genre som Hungerspelen och
Divergent, alltså dystopiska ungdomsböcker, så har Legend ett scenario
som är hårdare koncentrerat på huvudpersonernas relation. Vill man
klura på vem som har rätt och moral på sin sida och gotta i fantastisk
postapokalyptisk nyteknik blir man besviken då det mesta i den vägen
är klart som korvspad. Trots att June och Day drabbas av personliga
katastrofer finns det något mekaniskt i deras reaktioner som stör mig.
Det är bara att gå på…
Jag tycker även att världen i Legend är alldeles för snävt och
schematiskt tecknad för att intressera nämnvärt. Detta kan möjligen
vara ett författargrepp för att läsaren inte skall vara mer informerad
än huvudpersonerna. Nu är det alldeles för enkelt om man skulle vilja
lyfta ut June och Day och placera deras berättelse i, låt säga,
Shakespeares Verona.

Är jag en gnälltant? Nå, låt mig då säga att jag läste ut Legend på
två korta kvällspass. Det är full action från första sidan och
växelperspektivet gör det extra svårt att sluta läsa. Filmatiseringen
har alla förutsättningar att bli lyckad. Och om man inte tidigare har
läst något i denna allt mer populära undergenre av sf, så är Legend
(första delen i en trilogi) en inkörsport så god som någon.

Lilian Wiberg

Annonser
Det här inlägget postades i Bok och tidningsrecensioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s