Mockingjay part 1 (film)

mockingjay
Betyg: 3
I rollerna: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Julianne Moore, Philip Seymour Hoffman, Donald Sutherland m fl

Efter sin flykt från hungerspelen finner den trasiga Katniss Everdeen att hon blivit en bricka i ett maktspel mellan regimen och det underjordiska bunkerkomplexet distrikt 13. Ledarna för distrikt 13 ser chansen att attackera regimen vidare och kasta in landet i inbördeskrig. De vill att hon ska bli en officiell symbol för upproret och på så sätt underblåsa revolten. Själv ville hon aldrig bli en ledare för en blodig revolt, men kan samtidigt inte blunda för den hänsynslösa grymhet som diktatorn visat mot hennes vänner och de hon älskar. Denna kluvenhet får henne att pendla mellan defaitistisk uppgivenhet och brinnande kampvilja.
Jennifer Lawrence gestaltar inte längre Katniss särskilt bra. Hon överdriver och spelar över på ett sätt som förstör nyanserna. Ändå är det något så genuint mänskligt med hennes pendlande mellan svaghet och styrka att man tycker att det funkar bra ändå. I början stör jag mig dels på det långsamma tempot och dels på de uppstyltade och haltande dialogerna som i mångt och mycket är information snarare än naturligt tal. Bunkerkänslan i distrikt 13 saknas till viss del. I filmen är distrikt 13 inte klaustrofobiskt och ”strukturfascistiskt” på samma vis som i boken.
Efterhand blir filmen dock så spännande att jag glömmer dessa detaljer.
Boken är inte den bästa i serien och i vissa avseenden är filmen faktiskt bättre. Den är inte lika rörig och diffus, och Katniss nervösa sammanbrott har tonats ned.
Scenerna från inbördeskriget är nästan outhärdligt realistiska. Det är brutala massavrättningar av civila, människor som mejas ned av automateld, dånande automatkanoner, och högar av svartbrända lik som kantar utbombade eller brinnande ruinstäder. Bombanfallen dundrar som åska i biosalongen och trots att man borde vara härdad tycker man att det nästan går över gränsen.
Filmen är mörk och tragisk och Francis Lawrences djärvhet när han väljer att gestalta med sådan verklighetsnära realism är kanske värd en viss beundran.

Annonser
Publicerat i Filmrecensioner | Lämna en kommentar

Völvans dotter av Saga Borg – 2002 Nr 1

volvansdotter
Detta är första boken i en bokserie om jarastavens vandring. I recensioner har den setts som en sammansmältning av Grottbjörnens folk och Sagan om isfolket.
Hur som helst tyckte jag inte denna roman påminde speciellt mycket om någon av dessa bokserier.
Sagan om isfolket saknar den här romanens historiska realism, och Grottbjörnens folk är mer av science fiction. Speciellt nu när det visat sig att Jean M Auels bild av neanderthalarna är förlegad.
Völvans dotter handlar om en stark ung kvinna som lever i Sverige under folkvandringstiden, strax efter romarrikets fall.
Hon förs bort från sin by under ett plundringståg och hamnar i fångenskap i en främmande by, där hon upplever spännande äventyr. Närvarokänslan är fantastisk.
Att läsa är lite som en semester, eftersom man förflyttas till romanens färgrika värld och kommer helt in i den. Det är som att se på en film, men där även känsel och dofter ingår. Boken har en hel del romantik, svartsjuka, kärlek, men också en spännande intrig. Jag är ingen historiker, men vad gäller de historiska detaljerna känns allt genomarbetat och trovärdigt. Magi har en stor roll. Därav titeln.
Det enda som gjorde mig lite besviken var “cliffhangern” i slutet av boken. Romanen slutar när det är som mest spännande. Jag tycker att romaner även i en serie ska vara fristående. Völvans dotter går inte att läsa som en fristående roman.

Mer info:
Richters förlag, 2000
ISBN 91-7709-199-X

Publicerat i Bok och tidningsrecensioner | Lämna en kommentar

Ledare: Fantasy en proteströrelse? 2002 Nr 1

Tiderna förändras inte lika snabbt som vi väntar oss. Den globala diktaturen i George Orwells dystra framtidsvision 1984 blev inte verklighet. Nu har år 2001 passerat utan Arthur Clarkes spännande rymdäventyr. Luften gick  ur de storstilade planerna på erövring av rymden när det kalla kriget tog slut.
Ännu finns inga tecken på den omfattande utomplanetariska kolonisering och nybyggaranda som sciencefictionförfattarna drömde om.
Däremot går den elektroniska utvecklingen på jorden allt snabbare. Vi sägs leva i en brytningstid.
Kanske är det just på grund av förändringens otrygghet som våra blickar riktas bakåt mot historien.
Mot dataspelens drömvärldar, mot sagotiden och mot fantasygenren. I fantasyns världar finns fortfarande plats för människan och det mänskliga. Där kan den som tröttnat på otryggheten i den hårda, föränderliga världen få sig en fristad.
När själva världen omkring oss alltmer liknar en roman av Philip K. Dick, är det då så konstigt att science fiction mister sin dragningskraft och blir vardaglig?
Möjligtvis är fantasyns framgångar människans omedvetna revolt mot de ekonomiska och teknologiska drivkrafter som regerar vår värld. I grunden har människan inte förändrats nämnvärt sedan stenåldern. Fortfarande är det de behov som drev oss då, som också dominerar våra liv idag.

Publicerat i Diverse | Lämna en kommentar

Intervju med Christina Brönnestam 2002 Nr 1

christinabronnestammt  Lasses Foto, Lysekil

Christina Brönnestam är född 1966 och har skrivit fantasyromanen ”Svart eld” som utgivits som pocket av bokförlaget Natur och Kultur.

R.A: Varför skriver du fantasy?

 C.B: Det är mest en slump. Jag skriver inte bara fantasy heller för den delen.  Före Svart eld hade jag publicerat en del noveller men ingen av dem hade något med fantasy att göra utan var nutidsberättelser.
Men visst är det roligt med fantasy, just för att man har alla  frihetsgrader. Passar det med något övernaturligt i berättelsen så ska man kunna lägga in det utan att fundera över om man ”får”, osv.
När jag började med min bok kände jag inte ens till begreppet fantasy  utan trodde att jag skrev en ”saga” … det tror jag fortfarande …
Ja … fast till slut blev det ju så att jag skrev min egen historia, utan att egentligen ta hänsyn till något annat. Annars hade det inte varit roligt. När förläggaren bad mig kategorisera boken, sa jag ”vuxen-fantasy”. Ibland undrar jag hur det blivit om jag sagt något annat … hur omslaget blivit, hur man uppfattat texten och så där.

R.A: När blev du intresserad av att skriva?

C.B: Sedan jag lärde mig läsa, vilket var vid fem års ålder tror jag.

R.A: Den svenska översättningen av Tolkiens Sagan om ringen  har varit föremål för viss kritik. Vad tycker du om den svenska översättningen?

C.B: Jag har aldrig läst det engelska originalet så det är egentligen svårt att uttala sig. Vissa stycken har jag retat mig på för att de varit så svulstiga och tillgjort ”bibliska”. Jag utgick förstås från att det var Tolkien som skrivit så. Idag, när jag hört så mycket om översättningsmissarna, känner jag att det kanske snart blir dags att läsa originalet. Men vissa saker tror jag att Ohlmarks har gjort väldigt bra. Namnen och sångerna till exempel. När jag ser exempel på friheter han har tagit sig, tycker jag att det är lite upprörande.

R.A: Varför tror du att fantasy blivit så populärt på senare tid?

C.B: Det verkar historiskt sett ha varit ständiga reaktioner och  motreaktioner mellan det fantasifulla/romantiska och det strikt realistiska/upplysta. Vi har sedan sextio- och sjuttiotalet haft en väldigt dominerande smak för socialrealism här i Sverige … nu svänger det igen. Människor vill uppleva nya saker hela tiden. Efter en period med en viss diet längtar man efter en motvikt. Och så är det ibland ett sätt att ta en timeout, se nästa fråga.

R.A: Är fantasy bara verklighetsflykt? Om så är fallet, är det ett symptom på att folks verklighet inte är speciellt rolig nu för tiden?

C.B: Nej, det är absolut inte bara verklighetsflykt! Det kan vara det, men det måste inte vara det. Min bok är en roman om verkligheten, fast i något allegorisk form. Det finns många andra fantasyhistorier som fungerar på samma sätt. Verkligheten blir inte alltid tydligast åskådliggjord om man försöker avbilda den fotografiskt – det är en myt. I synnerhet gäller det om man vill säga något om de s k eviga sanningarna, sånt som människor har i sig. Fantasy kan vara ett sätt att synliggöra det osynliga …
Men visst, det finns ju många historier som är en verklighetsflykt också. Och de är också viktiga.
Folk är stressade idag. Det värsta, tycker jag själv, är tvånget att man ska vara så globalt medveten hela tiden. Man får hela världens elände och problem serverat på nyheterna varenda dag. Det är som om dessa nyheter får en att känna skuld om man inte bryr sig tillräckligt mycket om vissa saker, samtidigt som man känner sig maktlös.
I fantasyhistorier, även om det handlar om att ”rädda världen”, är problemen alltid mindre komplexa. Man färdas i lugnare tempo, världen är så mycket mindre. Ofta får obetydliga små individer spela en stor och avgörande roll, och det unika med individen blir ofta av stort värde.
I verkligheten kan man ibland känna sig värdelös och utbytbar. Jag tror faktiskt att sådan verklighetsflykt kan vara nyttig, ja nödvändig. Man behöver semester för att orka jobba. Folk som vågar ägna sig åt lite eskapism blir förmodligen mindre avtrubbade än andra. (Fast det måste ju vara balans i allt.)

R.A: Var det bättre förr?

C.B: Nä, det tror jag absolut inte. Vi har mer belysning på eländet nu, men egentligen tror jag att det fanns mer lidande i världen förr. Procentuellt sett, alltså. Men vi stressar för mycket, det mesta känns rätt hysteriskt. Jag tror att det var lugnare förr. Folk pratade kanske inte i staccato som de gör nu.
 R.A: Ondska tycks vara ett genomgående tema i fantasy. Ofta tycks det hela kretsa kring kampen mellan gott och ont. Tolkien har en idé om att ondska är tomhet och  en strävan att uppfylla denna tomhet med något. Vad är din bild av ondska?

C.B: Svart eld inleds med ett bibelord som jag tycker illustrerar ondska. Det handlar om att förvilla sig själv, så att man gör ont när man egentligen tror sig göra gott. Det är en form av omedvetenhet. De mest ondskefulla människorna är de som vägrar se något fel i det de gör, de som aldrig ägnar sig åt självrannsakan. Dit hör också de som inte tänker själva. Jag tycker att all form av fanatism och hjältedyrkan är skrämmande.

R.A: Har du sett filmen Sagan om Ringen? Gör den boken rättvisa?

C.B: Ja, jag har sett filmen och jag tyckte den var väldigt bra. Film och bok är två skilda medier och jag vill inte se filmen som en illustration till boken utan som ett självständigt verk. Jag tyckte t ex att det mest var uppfriskande när de ändrade lite i handlingen. Eftersom i princip alla fantasyfilmer jag tidigare sett har varit dåliga, var det här jättekul. Det var som ett pärlband av fantastiska scener och skådisarna var samtliga mycket bra. (För en gångs skull …)
Så, tja, var det ett svar på frågan? Jag uppfattar inte boken på samma sätt men det gör inget. Jag är inte bokstavstrogen. Filmen var en visuell njutning och jag vill se den många gånger till.

R.A: Vilken fantasyroman tycker du bäst om?

C.B: G.G. Kays Tigana var gripande och tänkvärd. Men annars är det väl Tolkien … och Mumintrollen.

R.A: Finns det någon skillnad på manliga och kvinnliga författares sätt att skriva?

C.B: Skulle vilja svara nej på den frågan men det gör jag inte. Visserligen har några av de bästa personskildringar jag läst varit skrivna av män, men då har det inte varit fantasy. Inom fantasygenren verkar kvinnor vara mer intresserade av personer och mindre av svärd, känns det som. Men det är ju svårt att säga något generellt, för man hittar ju alltid undantag från allting.

R.A: I din roman Svart eld skriver du bland annat om ett fiktivt land som inte varit i krig på mycket länge.  Är det Sverige som varit inspirationskällan?

C.B: Nej, det är västerlandet i stort. Men det finns lite svensk natur med. Jag tänkte mig ett land som påminde om Sydsverige och Tyskland, och vissa sedvänjor är ju väldigt nordiska också.

R.A: Varför finns det så få övernaturliga inslag (som t ex magi och mystiska väsen) i din roman?

C.B: Mystiska väsen är jag faktiskt väldigt ointresserad av. Det är kul i Mumintrollen och i Midgård, men inte annars. Jag ser i mitt skrivande inget självändamål i att beskriva övernaturligheter.  Magi är dessutom ett troll som spricker så fort man drar fram det i ljuset. Den ska vara obegriplig och smyga i bakgrunden, det är då den blir mest effektfull.
Figurerna i sig är tillräckligt intressanta – för mig – utan att jag ska behöva virra till det med en massa onödig magi. Ibland vet man inte ens om det är magi eller ”bara” vanliga mänskliga egenskaper.
Sånt tycker jag är spännande – vad människor faktiskt har i sig, på riktigt. Man ska bli lite tveksam om hur det ligger till, det är meningen! Det här är i första hand en historia om mänskliga problem, med en påhittad värld som kuliss. Sedan bryr jag mig inte om ifall det är något ”fantasifullt” med den världen eller inte.

R.A: I romanen dyrkar folket i det fiktiva landet som historien utspelar sig i förnuftet, och har glömt bort den andliga dimensionen. Är det något som du tycker stämmer in på oss idag?

C.B: Just det. Det är alltså en illustration av oss själva. Vingbärarna i boken har en ”tom himmel” och förnekar sin gamla gud, men ändå lever religionen kvar. De har kvar symbolerna, man använder vissa kraftord … De är sökare, fast de inte riktigt vill erkänna det. Det tycker jag stämmer bra in på oss idag. Jag tror att människor är religiösa av naturen. Vissa vingbärare i boken gör ”förnuftet” till en ny slags gud … för de kan helt enkelt inte döda den delen av sig själva.

R.A: Vad gör du när du inte författar?

C.B: Bygger hus och tar hand om mina små barn. Samt jobbar.

R.A: Till sist. Vad är dina framtidsplaner just nu?

C.B: Att återigen hitta utrymme i mitt liv för att kunna skriva en bok till. Det har varit rätt stökigt på sistone, med barnafödande och husrenovering och sånt.

Publicerat i Intervjuer | Lämna en kommentar

Runristaren av Andrea Grave-Müller

Runristaren-omslag-250px

Betyg:4

En serie noveller förflyttar oss till en forntid där mystiska väsen är en realitet och där runorna kan ha lika stor makt som svärdet. Men människorna är sig lika med sina drömmar om förändring, om kärlek, status och gemenskap.

Författaren är skicklig på miljöbeskrivningar och på att skapa närvarokänsla. Hon beskriver äldre tiders vardag lika lekande lätt som om hon själv hade levt på den tiden. Det handlar inte bara om miljön utan det genomsyrar kulturen och människornas sätt att tänka. De få scener som tilldrar sig i vår tid är däremot inte särskilt skarpt tecknade, även om Andrea rent språkligt alltid skriver väldigt bra.

Berättelserna är ofta vardagliga och handlar mer om människoöden än om episka skeenden. Även om handlingen i vissa noveller inte alltid är så märkvärdig, blir man ändå berörd eftersom personerna är så levande beskrivna att man verkligen bryr sig om vad som händer med dem.

Samtidigt finns det stundtals ett obevekligt allvar som kan vara lite skrämmande. Man kan aldrig veta om en novell slutar lyckligt eller inte förrän man läst färdigt, och hur det går tycks mer bestämmas av slumpen eller ödets nycker än av rätt och fel eller av olika moralbegrepp. Novellerna har skiftande karaktär. Vissa är mer som betraktelser av en annan slags tillvaro, medan andra liknar små miniromaner. Inte sällan önskar man att de varit längre så att man fått veta vad som hände sedan.

Av någon anledning tyckte jag att boken börjar lite trevande för att sedan bli allt bättre längre fram. De bästa novellerna verkar ha samlats i mitten. I början kan också det kvinnliga perspektivet vara lite påträngande medan det längre fram tvärtom blir en av de stora behållningarna.

Några av berättelserna tyckte jag förstås var bättre än andra. ”Blå ögon” är en i mitt tycke nästan perfekt novell både språkligt och när det gäller handlingen. ”Gyllene” är en väldigt fin kärleksberättelse ur ett kvinnligt perspektiv, och även om jag läst ”Snärjd” förut hade jag lika stor behållning även den andra gången. ”Stenväggar” är bättre än det mesta jag läst i fantasyväg, medan jag inte kan säga att jag tycker att vare sig ”Runristaren” eller den novell som beskrivs på bokens baksida tillhör de bästa i novellsamlingen. Men ingen av novellerna är dålig. Sammantaget tycker jag att det är en intressant bok som säkert även kan tilltala läsare som är mer intresserad av historia än av fantasy.

Mer info:
ISBN: 9789198181104
Catoblepas förlag: http://catoblepas.se/
Bokus: http://www.bokus.com/bok/9789198181104/runristaren/

Publicerat i Bok och tidningsrecensioner | 1 kommentar

Magiker och maskiner

magiker1

Temat magi och teknik går som en röd tråd genom Catahyas femte novellsamling. Föreningens antologier brukar domineras av fantasy, men den här gången ligger tonvikten istället mer på science fiction och skräck.

Många av novellförfattarna är bekanta namn som ofta figurerar i olika novellsamlingar, och en del av dem skriver riktigt professionellt. Boken är förstås (som alla antologier) ganska ojämn, men har onekligen sina höjdpunkter. Eftersom novellerna är så många skriver jag bara kortfattat om dem. Det var också vissa som jag inte hann med att läsa och de skriver jag inte heller om. Det kanske blir av senare.

”Intelligent teknik” av Calle Carlzon är en filmisk och kort actionnovell som är ganska underhållande, medan ”Det blå rummet” av Sten Rosendahl påminner lite om cyberpunk, och är en tämligen hisnande berättelse som utspelar sig långt in i framtiden.

”Professorns trädgård” av Johan Jönsson är den typen av korta sagoliknande berättelser som man kanske mest förknippar med dessa antologier på gott och ont.

Emelie Berglund medverkar med ”Den vanvettiga tävlingen”, som är en fantastisk skildring av en uppgörelse mellan magi och vetenskap. Inte oväntat spårar det ur.

I ”Häxan och stjärnorna” av Rikard Slapak blir en ung man vän med en häxa. Hon är mycket bättre än sitt förskräckliga rykte.

”Mitt broderade hjärta” (fantasy) av Pia Lindestrand anknyter till ett tema som visserligen är rätt vanligt i noveller, men som aldrig verkar sluta fascinera.

Min egen novell Synvillor (Robert Andersson) handlar som titeln antyder om hur synvillor påverkar några personer som koloniserat en främmande värld.

I ”Vatten” av Thomas Årnfelt snubblar jag lite på de första formuleringarna, men när jag väl kom in i berättelsen och lyckades smälta händelseförloppet är den spännande och originell. MON-184 (Robert Andersson) är min nattsvarta ”reservnovell” om en verkligt ond maskin.

Fredrik Wollentz berättelse ”Att hitta rätt värld” är en drömsk och lite sorgsen historia, medan ”Farväl till en förlorad värld” av Tove Ivarsson kan beskrivas som en hyffsad undergångsberättelse som tyvärr är skriven i referatform. Det förtar en del av suggestionskraft som den annars skulle haft.

”Control Alt Delete” av Camilla Linde gör mig lite entusiastisk. Det är en intensiv och medryckande novell som får mig att tänka på Stephen Kings berättelser. Jag tror det är svårt att skriva så mycket bättre än så här.

Liksom ”den vanvettiga tävlingen” tror jag att även ”Skivinspelningen” av Patrik Centerwall kan räknas till den sällsynta genren steampunk. En man dyrkar en känd sångerska och är inte medveten om att hon bär på en mörk hemlighet. Rätt bra och underhållande och med en twist som jag alltid har gillat i andra sammanhang.

Lite frustrerad blir jag av ”Plikten” av Fredrik F. G. Granlund. Det är en sådan där novell som språkligt och tekniskt är oerhört bra när den beskriver den vackra och betydelsefulla huvudpersonen och målar upp en förtätad och magisk stämning. Tyvärr är det dock som att man redan i inledningsskedet vet hur berättelsen ska sluta. Kanske har jag helt enkelt läst så många noveller att jag blivit allt svårare att överraska.

Dessa noveller hann jag inte läsa, men om jag gör det kanske jag uppdaterar den här texten i efterhand:

”Den som visar vägen” av Fredrik Wollentz

“Elephant stone” av Anders Nilsson

”Doktor Pollobus” vision av Hans Olsson

”Den hemliga lådan” av Robin Karlsson

”Tranoigia” av Anders Nilsson

Sammantaget var antologin ganska bra tycker jag.
Man kan beställa den från bl a Catahya:

http://www.catahya.net/butik.asp

Publicerat i Bok och tidningsrecensioner | Lämna en kommentar

Under kupolen av Stephen King

under-kupolen_pocketUtg.datum: 2013-08-13
ISBN: 9789174293586

Betyg: 4
Efter ett bråk är Dale Barbare är på väg bort från den amerikanska småstaden Chester’s Mill, då helt oförklarligt ett mystiskt kraftfällt dyker upp och avskärmar staden från omvärlden. Han är instängd i den stad han var tvungen att lämna för att undkomma sina fiender.

Vad kupolen egentligen är för något (ett nytt vapen som testas av USA, utomjordingar, eller ett naturfenomen) vet ingen. Som resultat av den nya situationen vädrar den
maktgalne viceborgmästaren Jim Rennie morgonluft. När staden helt blivit avskärmad ser han sin chans att göra sig till stadens diktator och få total makt över dess invånare. Efterhand inser många att ”Big” Jim Rennie kanske rentav är ett större hot än kupolen.

Det är tydligt att Stephen King förändrats genom åren.
Den här boken är mer återhållsam och på många vis bättre än hans tidigare alster. Överdrifterna och excesserna är nästan borta och har ersatts av en tydligare realism. När
han inte ”spårar ur” längre blir kvalitén avsevärt bättre, så man kan lugnt säga att King har åldrats med värdighet.

Det är en mycket spännande och dramatisk bok trots att själva idén kunde verka lite banal när man läste baksidestexten. Tyvärr är boken något för lång och utdragen med för mycket textmassor som inte tillför något. Dessa utvikningar gör den över tusen sidor lång och det är lite mer än vad själva storyn kan motivera.

Den är ändå bra förstås, men som läsare blir jag lite otålig över dessa utvikningar och detaljer.

Publicerat i Bok och tidningsrecensioner | Lämna en kommentar