Alf R. Yngve (intervjuad av Robert Andersson)
A.R Yngve är bosatt i Norge och har fått noveller publicerade i bl a amerikanska och kinesiska tidskrifter. På sin hemsida har han lagt ut flera opublicerade romaner. Mest intressant är han kanske för sin roman Terra Hexa, som utgetts av Wela förlag.
Hur fick du idén till Terra Hexa?
Det fanns flera inspirationskällor. Som barn läste jag ett seriealbum, Hagbard Handfaste – Jorden är platt, av Dik Browne. I det albumet var det en konflikt mellan två världsbilder: antingen var Jorden platt eller rund. Vikingen Hagbard och hans besättning seglade jorden runt för att bevisa hur det låg till. Berättelsen var inte bara väldigt underhållande, den gav mig själva grundidén: en expedition för att fastställa världens form. En annan inspirationskälla var romanen Inverterad värld av Christopher Priest. I den berättelsen bor människor på samma jord, men uppfattar dess form helt olika. Vilken uppfattning är den riktiga? Kan två helt motsatta världsbilder existera samtidigt? Och som liten pojke hade jag en ytterligare inspiration, en fix idé jag hade då: jag försökte förstå begreppet ”horisonten”. Hur långt borta låg den? Var den en plats? Kunde man peka på den och säga ”där är horisonten”? Därför talar folk hela tiden om ”horisonten” i Terra Hexa. Men boken skulle ändå aldrig ha blivit till, om jag inte lovat två små släktingar att skriva en bok just för dem, så de släktingarna inspirerade huvudpersonerna Henna och Gala.
Är boken SF eller fantasy?
Planeten Terra Hexa kan sannolikt inte existera i vårt universum, så just den delen av berättelsen måste väl kallas fantasy. Allt det andra är science fiction. Jag har också med flit skrivit berättelsen i en stil som gör att fantasy-fans kan ”smälta” den.
Varför börjar varje kapitel med en ingress?
Att ”komma igång” är alltid det svåraste med att skriva romaner. Så jag prövade tricket med ingresser, ungefär som i dagstidningar och tidskrifter, för att få en ”rivstart” på varje kapitel. Och det fungerar ju!
Hur gjorde du handlingen så oförutsägbar?
Jag håller inte alls med. Själv ser jag Terra Hexa:s handling som en mycket medveten lek med kända klichéer från sagor, fantasy och science fiction. Men så är jag också förtjust i att blanda genrer och skapa ”collage” som blåser nytt liv i gammalt material.
Varför försöker myndigheterna sätta käppar i hjulet för expeditionen?
Det var ett sätt att skapa mer dramatik… och så döljer det den mycket mer intensivt emotionella konflikten hos huvud-personerna: de överger sina familjer och vänner. (Jag tar upp den konflikten i uppföljaren.)
Den falske guden, den Gyllene Mannen, var en både tragisk och obehaglig person. Det tycks vara den enda religionen i den här världen. Vad är din åsikt om religion i litteraturen?
Den Gyllene Mannen är en bedragare som blivit fånge i sitt eget bedrägeri. Han lever bokstavligt talat i en förgylld bur, och han har blivit för gammal för att fortsätta upprätthålla bluffen om sin gudomlighet. Det är hans anhängare som gör honom farlig: de håller det hela igång.
Religion som ett socialt och politiskt fenomen intresserar mig, och jag har skrivit andra böcker om detta, till exempel Darc Ages och Alien Beach, som finns att läsa på min webbsajt. Jag misstänker att de flesta som skriver fiktion utvecklar en distanserat förhållande till religion, därför att de själva ”leker Gud” när de skapar påhittade världar. Författaren kan inte undgå att se författarens hand i texten. Det är en yrkessjukdom.
Vad tycker du bäst om? Att skriva om skurkar, eller ”goda” personer?
Skurken får alltid de bästa replikerna. Långa beskrivningar av lycka och godhet blir så lätt tråkiga… berättelser behöver konflikter, och ofta är det skurken som står för dessa. Men inte alltid! I Terra Hexa startar konflikten för att goda människor blir nyfikna och börjar utforska världen. Deras nyfikenhet är berättelsens motor. Jag är väldigt emot att glorifiera skurkar, särskilt i historier som barn och ungdomar ska läsa, så jag försöker stenhårt att visa att det goda vinner för att det är bättre och smartare.
Är inte ”hjältarna” lite för sympatiska?
Nej. Kommer du ihåg scenen där Rydel ska avliva sin häst? Henna är helt skoningslös mot honom där, bara för att han tvekar! Bägge personernas reaktioner är mänskliga, och vi kan förlåta dem för deras svagheter, samtidigt som vi tänker ”Nu är hon för grym mot sina vänner.” Tyckte jag i alla fall. Är inte Ingo lite galen egentligen, som riskerar andra människors liv för att han är så besatt av att finna kunskap? Det är inte helt sympatiskt.
Gjorde du den Gyllene Kaptenen för mäktig?
Förlagets redaktör, Cecilia Wennerström, påpekade för mig att jag skapat en ”superhjälte” i Gyllene Kaptenen, och att det skulle komplicera arbetet med att skriva en uppföljare. Hur kan man ha en spännande konflikt när en superhjälte närsomhelst kan dyka upp och zapp! – fixa allting? Så jag fick göra honom mindre mäktig i nästa bok. Men det är också en logisk utveckling. Han förbrukade det mesta av sina krafter i första boken…
Kan en ungdomsförfattare spegla världen precis som den är, eller måste han/hon skriva på ett uppbyggligt sätt?
Men inte ens vuxna är helt ”objektiva” när det gäller ”hurdan världen egentligen är,” inte sant? Det finns vuxna optimister och pessimister. Det bästa vi kan erbjuda barn och ungdom är att försöka ingjuta i dem en slags ”realistisk optimism”: Ge inte upp, men vänta dig inte att klara allt utan ansträngning heller. Berättelser där det inte spelar så stor roll om man är god eller ond är olämpliga för barn.
Vad tror du att barn/ungdomar har för behov av att läsa om allvarliga saker som exempelvis döden? (Som i Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”)
De verkligt allvarliga frågorna är oundvikliga. Att berätta om dessa för barn skrämmer författaren lika mycket som läsaren. Och det är slående hur ofta i fantasylitteraturen som huvudpersonen besegrar ett monster som symboliserar döden (eller rädslan för döden). Astrid Lindgren gick ett steg längre än de flesta vågat – bägge hjältarna dör faktiskt på slutet! Så långt törs jag inte gå i en bok för unga läsare…
Vilken sorts karaktärer tycker du är roligast att skriva om?
Folk som förändras, som växer mentalt eller fysiskt eller bägge delar och har ett sinne för humor. Det är också stimulerande att skriva om personer som åldrats och får en ”andra chans” att leva.
Varför skrev du inte på svenska?
Därför att engelska är det globala språket, och jag gav tidigt upp hoppet om att någonsin bli publicerad i lilla Sverige. ”Du skriver så amerikanskt,” sa John-Henri Holmberg till mig 1993, och då tänkte jag ”OK, då får jag väl skriva för amerikaner då.” Redaktörer bör vara försiktiga med vad de säger till unga författare! 😉
Hur mår science-fiction genren i Norge?
Fantasy går visst väldigt bra där just nu… Ruben Eliassens Phenomena-böcker är lika populära som Harry Potter bland norska barn och ungdomar. men SF är… tja… ”mostly dead”. Verkar det som. Jag känner bara till norska fantasyförfattare som är aktiva nu _ som Ruben Eliassen och Bente Lohne. Äldre norska SF-för-fattare, som Jon Bing och Öyvind Myhre, har varit inaktiva ett tag.
Hur länge går det att komma på nya ideér och infallsvinklar, och måste en författare vara originell hela tiden?
Man tävlar liksom med andra SF-författare. Det går inte att ignorera det som andra skrivit i genren. Böcker skrivs ofta som ”repliker” till tidigare verk: ”Här är mitt svar på idéerna i boken som X skrev.”
Det går inte att vara 100% originell heller. Oftare handlar det om att bygga vidare på teman och idéer som redan finns. SF-genren är som ett Babels Torn: stål och glas högst upp, men källaren är träbjälkar och stenblock, och det byggs hela tiden nya våningar ovanpå de gamla.
Vilka för och nackdelar finns det med att läsa och inspireras av många andra?
Fördelar: Man har ett slags ”kulturell myt-samling” att luta sig mot och låna av. Då slipper man uppfinna hjulet varje gång man skriver en berättelse.
Nackdelar: Risken finns alltid att man blir lat, och inte försöker skapa något nytt, utan bara tuggar om välkända klichéer. Man får passa sig.
Hur har din bakgrund som serieskapare påverkat ditt författarskap?
Man lär sig av serier att komprimera konflikter och eliminera transportsträckor. ”Cut to the chase!” Alltför många författare har inte lärt sig den berättartekniska disciplin man får av att tänka: ”Jag har max 20 sidor att presentera karaktärerna, konflikten och upplösningen.”
Vilken skillnad är det på att skriva serietidningsmanus och att skriva skönlitterärt?
Man tänker visuellt när man skriver seriemanus. Litegrann som om det var en film. Konflikter måste ”externaliseras,” d.v.s. det räcker inte med att säga ”personen tänker att”… det måste visas. Och så har jag fått en förkärlek för grundfärger: rött, blått, grönt, gult… och allt detta märks i böckerna jag skriver.
Hur mycket lånar du från dig själv och din egen personlighet när du skapar personer i tecknade serier och i skrivna berättelser?
Inte så mycket. Ambitionen är att försöka inkludera ALLA slags människor.
Vad tycker du skiljer ett skeende i ett dataspel från en historia i en roman?
En kritiker skrev i en recension att Terra Hexa var som ett dataspel. Med det menade han som en ”självklarhet” att dataspel är måttstocken på undermålig litteratur och kultur. Böcker och spel är olika media, med sina individuella styrkor och svagheter. Det är meningslöst att hävda att ett medium automatiskt är ”bättre” än ett annat. Litteraturens styrka är att den kan skildra inre skeenden och analysera bakomliggande orsaker. Dataspelens styrka är att de visualiserar yttre skeenden. Följaktligen är det ena mediets styrka det andra mediets svaghet, och vice versa. Möjligen kan litteraturen ändras så att den blir mer lik hypertext (med klick-bara länkar och allt), men inte exakt lik spel. Litteratur har också den stora för-delen att den är billigare att producera än dataspel.
Hur viktig är SF-författaren som profet?
Det vore falsk blygsamhet att förneka genrens profetiska aspekt. Eftersom vår värld blir alltmer föränderlig och SF-lik, så blir genren efterhand en alltmer korrekt
beskrivning av världen. Så SF-författarens ansvar blir stadigt större. Vilket inte är något jag helt och hållet gillar…
Vilken betydelse har Internet för litteraturen?
Liksom Internet hade tryckta böcker också problem en gång i tiden _ med distribu-tion, upphovsrätt, teknisk kvalitet. Problemen har aldrig helt blivit lösta. Men jag är övertygad om att Internet kommer att bli en viktig kanal för alla typer av media, också böcker.
Jag kan inte ärligt säga att jag tjänat pengar på att lägga ut mina böcker på Internet. Det hjälper att tänka på det som en investering, en nödvändig marknads-föring för framtiden. Om jag inte blivit upptäckt via Internet hade jag kanske gett ut en bok på egen hand, och sålt ett par ex till biblioteken…
Med Internet tycks kulturen ha blivit global. Är det bra eller dåligt?
Har ingen åsikt om det. Det är ett oundvikligt skeende.
Vad tycker du om konverteringar mellan kulturformerna?
Jag har själv jobbat i dataspelsbranschen, så jag har inget emot sådana konverteringar. Skulle gärna vara med och utveckla ett dataspel baserat på Terra Hexa… men det blir nog aldrig av…
Vad kommer uppföljaren till Terra Hexa att handla om?
Jag har redan skrivit den . Titeln är Terra Hexa 2, originellt nog, och enligt förlaget kommer den troligen ut nästa år. I Terra Hexa 2 återser vi huvudpersonerna Henna och Gala, Mick och Rydel, morbror Ingo och Gyllene Kaptenen. Det har gått ett år sedan slutet på den första boken, och de ger sig av på en ny expedition till okända land. Där stöter de på andra folk, fantastiska landskap… och ett helt nytt skrämmande hot, som inte ens Gyllene Kaptenen kan klara av ensam. Och Henna och Gala lär sig något nytt om sig själva…
En av huvudpersonerna hamnar också i en allvarlig personlig kris… mer kan jag inte säga utan att avslöja handlingen. (Förresten, Terra Hexa 2 är skriven på svenska från början.)
Kommer nästa år!
Mitrania 