Illustrerade klassiker 1: Tidsmaskinen

Utgiven av Cobolt Förlag
Betyg: 3 av 5

Illustrerade klassiker var en gammal, mycket populär serietidning som hämtade handlingen från berömda böcker. Här samsas fyra science-fiction historier i samma bok. Samlingen innehåller Världarnas krig, Jorden runt på 80 dagar, Resan till jordens medelpunkt och förstås Tidsmaskinen.
Jag var lite skeptisk till att det skulle bli bra nog. Jag upplevde boken som ganska dyr i förhållande till innehållet och hade föredragit att H.G Wells fått en egen bok, där Resan till månen och någon mer klassiker (kanske Den osynlige mannen eller Gudarnas föda) kunnat vara med. Trots att de var verksamma vid ungefär samma tid är Jules Verne väldigt olik H.G Wells, och jag tycker inte att de riktigt hör ihop. Dessutom minns jag klassikerna som ganska ojämna kvalitetsmässigt. En del var häpnadsväckande bra, och andra ganska dåliga.

Men efter att jag läst serieboken, kan jag inte låta bli att tycka att den är mycket trevlig ändå. Dessutom är den inte dyrare än andra serieböcker egentligen…
Precis som om man hade läst klassikerna ifråga ”på riktigt” i bokform lever man sig in i historierna oväntat mycket. Självklart är ”Världarnas krig” i den här serieversionen i en klass för sig. Den imponerar fortfarande på mig med de skickliga och stämningsfulla teckningarna och den medryckande historien.
Tidsmaskinen blir av någon anledning inte lika bra i visuell form som i skriftlig. Det är tydligt även här… Jules Vernes äventyr upplever jag också som mer underhållande än jag minns dem. Särskilt Resan till jordens medelpunkt. Artiklarna är inte ointressanta, men kanske ska ses mest som omväxling. De nostalgiska bilderna från andra illustrerade klassiker var dock roliga att se.

Annons

Uppvaknandet av A.R Yngve

Betyg: 4 av 5
Genre: Science Fiction
Förlag:  Wela Förlag
Serie: Darc Ages del 1

David har drabbats av en obotlig cancer som kommer att bli hans död. Som en sista utväg väljer han att bli nedfrusen för att kanske någon gång i framtiden tinas upp och bli botad igen.

Nästan tusen år senare händer det som han hoppades på. Sarkofagen upphittas, han återupplivas och cancern botas eftersom den tidens läkevetenskap på vissa plan är överlägsen nutidens.

Men där tar händelserna en oförutsedd väg. Istället för det högteknologiska supersamhälle som han väntat sig, visar det sig att framtidens människor inte alls är så högtstående som väntat. Deras handlingar styrs av tabun, vidskepelse och primitiva ideer som borde höra medeltiden till. Det finns ingen vetenskap, humanism eller demokrati.

Världen har nästan gått under efter en katastrof, och de få mänskliga samhällen som överlevt lever i befästa statsstater styrda av diktatoriska adelsmän. Framtidens människor är främlingar för den värld som gått förlorad. Det enda som finns kvar är fragmentariska myter och
missförstånd om forntiden. Just missförstånden om hur vår värld såg ut är lite komiska, när man t ex skapar hela religioner kring företeelser som i vår tid är triviala.

Av någon anledning får jag en nostalgisk känsla när jag läser det här. Kanske är det drivet i berättelsen, eller att författaren använt sig av klassisk sf-symbolik. Det kan också vara illustrationerna som skapar en association till lite äldre sf-berättelser.

Det är en spännande bok med ett lättläst och enkelt språk. Det senare är en befrielse eftersom det verkar ha gått mode i att skriva så långrandigt och komplicerat som det är möjligt. Bara det nödvändiga beskrivs och de tråkiga detaljerna snabbspolas det förbi. Det är nog en bok som även otåliga personer med lässvårigheter skulle kunna tillgodogöra sig utan problem.

Uppvaknandet är en ganska lättsam äventyrsberättelse där David lär känna den nya världen, imponerar med sina kunskaper och sina förmågor och i sann hjälteanda försöker hjälpa de människor som räddat honom.

Alla ingredienser som hör till genren finns med. Till skillnad från Terra Hexa är den här  framtidsvärlden mer fundamental och trovärdig. Man dras in i illusionen av att så här skulle det verkligen kunna bli efter en katastrof. Att världen är främmande men samtidigt mycket välbekant är också det en styrka. Det finns vissa saker som jag saknar. Bland annat att det aldrig blir mycket mer än just underhållning, och att det inte finns några starka kvinnliga karaktärer i berättelsen. Men alla böcker kan väl inte vara “genuscertifierade” antar jag. Den svartvita uppdelningen i ont och gott är väl också något som hör äventyrsberättelser till även om jag själv föredrar gråskalor. I vilket fall som helst är det ändå en riktigt bra bok.

Necopia av K J Larsson

Genre: Magisk realism
Betyg: 3

Ossian genomgår en livskris och plågas av dåligt samvete över hur illa han behandlat sin syster i det förflutna. Efter en tid i självvald ensamhet bestämmer han sig för att söka upp systern och försöka reparera deras brustna relation.
Hon bor i en gåtfull stad som han aldrig hört talas om och som heter Necopia. Sökandet efter systern för honom till denna dystra och surrealistiska plats mitt ute i ingenstans. Få har hört talas om staden och ännu färre har besökt den. Ändå är den på intet sätt obetydlig.

I början påminner boken ganska mycket om hans tidigare roman Xlos Delden. Det är samma vardagstristess, samma gåtfulla och fientliga samhälle (även om det är rör sig om en stad), och samma svarta humor. Staden är främmande men samtidigt väldigt välbekant. Det får mig att tänka lite på Kafkas böcker, även om det förstås inte finns så många fler likheter än den instängda stämningen.
Eftersom samhället och handlingen är så udda går inget att räkna ut i förväg och det känns som om allt kan hända. Det är ganska uppfriskande. Jag måste medge att jag gillar den här sortens berättelser just på grund av att det inte spelar någon roll hur många romaner man läst. Man befinner sig ändå på okänd mark. Språket är livfullt, om än snubblande nära att bli svulstigt. Vissa beskrivningar är så bra och träffande att man skulle kunna använda dem till citat att dela med andra.

Någonstans i mitten av boken börjar jag samtidigt fundera på vad den egentligen handlar om, och på slutet undrar jag om den kanske hade ett budskap som jag inte förstod. Sammantaget är det faktiskt en hel del jag inte riktigt förstår även om handlingen inte alls är ologisk eller fel på något vis. Är det kritik mot ett totalitärt samhälle eller rentav tvärtom det motsatta, alltså kritik mot ett företag som fått alltför stor makt? Det finns en hel del tvetydiga saker. Jag hade inte haft något emot om boken åtminstone på slutet varit något mer tydlig. Samtidigt kanske det är en del av poängen att berättelsen går att tolka på många olika sätt. Underhållande är den hur som helst och helt klart läsvärd.

Champion Av Marie Lu

Utan att sakna trygghet och materiellt välbefinnande i livet har nu
June och Day levt åtskilda i Republiken i åtta månader. Den nye
Elector Primo gör sitt bästa för att utveckla Republiken till en
bättre och mer jämlik stat, och hans högsta önskan är att June skall
bli hans närmaste medarbetare – och kanske något mer.

Day lever i San Fransisco med sin lillebror Eden, båda har fysiska
skador efter Republikens tidigare illdåd med utveckling av biologiska
vapen och de behandlas på stadens sjukhus. Day hyser inget hopp om att
överleva mer än en kort tid och oroar sig mest av allt för hur det
kommer att gå för hans bror. Prodigy slutade med att han gjorde slut
med den oförstående June för att bespara henne smärtan att leva med en
döende pojkvän. Han råder henne att anta Electorns erbjudande att
utbilda sig till Republikens Preses.

June lever nära Electorn och är inte helt opåverkad av hans känslor
för henne. Hennes dagar fylls av politiska möten och representation,
men hon kan inte glömma Day. Hennes brors mördare och den förra
Elektorns iskalla kommendörkapten Jameson sitter fängslade och skall
avrättas. June känner sig kluven inför Thomas avrättning och besöker
honom i häktet där han berättar hur det gick till när han dödade
Metias, och hon slipper åtminstone grubbla på det.

I Kolonierna har ett nytt muterat virus börjat spridas hejdlöst och
därifrån ställs desperata krav på botemedel från Republiken, som var
de som spridde virus från början. Kanske är det Eden som kan rädda
Republiken från fullt krig – men Day släpper inte sin lillebror som
Republikens labråtta en gång till.

Med Junes hjälp kallar Electorn till sig Day för ett sista misslyckat
övertalningsförsök. Day lovar dock att hjälpa Republiken på alla andra
sätt och nu är han och June åter ett team i Republikens tjänst.

Koloniernas militäriska makt överstiger Republikens och de har även en
allierad, nämligen Afrika. Republiken söker sig till Antarktis för
stöd, men kan inte gå med på alla deras villkor. Koloniernas anfall
kan inte hejdas.

*

Den här trilogin växer för varje bok. Från början så har det inte
funnits en död sida i något kapitel, och om jag tyckte den första
boken, Legend, var lättviktig så var det ändå action från början till
slut. Popcornroman? Tja. Lösgodis, cheese dip, fruktskål eller vad man
föredrar, plötsligt skrapar fingrarna i en tom skål.
Hela trilogin skulle jag vilja döpa till feel-good dystopi.
Välbehövligt efter annat som jag nyligen läst i genren!
De båda huvudpersonerna blir intressantare allt eftersom de utvecklas
genom sina erfarenheter. Trots att de framställs som i hög grad ädla
och uppoffrande så har de båda sina tvivel och gränser. Det är vad som
gör dem sympatiska.
Jag gillar att även få ett globalt perspektiv på världen, till och med
kartförsedd. Den nu befolkade och högteknologiska kontinenten
Antarktis verkar ha skapats av inbitna gamers och skildras på ett rätt
kul sätt.
Handlingen rasar på utan några större vurpor, letar man så visst finns
det någon lite oklarhet i rörelsemönster eller timing någonstans men
inget allvarligt. De olika trådarna får sina avslut och De Onda vad de
förtjänar. Republiken har gått från att vara en förhatlig
militärdiktatur till en stat styrd av vettiga människor och framtiden
verkar inte alltför mörk.
Om June och Day, och deras relation, ska inte avslöjas för mycket. Men
lita på Marie Lus förmåga att skriva ett fint och meningsfullt slut –
och även din egen att tänka sig en fortsättning på deras öden!

Lilian Wiberg

Prodigy Av Marie Lu

Andra delen i Marie Lus dystopiska trilogi om tonåringarna June och
Day på en oigenkännlig kontinent som förr var Amerikas Förenta Stater
och nu är delat i Republiken, dvs västkusten med Kalifornien, och
övriga kvarvarande stater i Mellanamerika som kallar sig Kolonierna.

Legend slutar med att June och Day tvingas fly från Los Angeles, June
som republikens förrädare och Day förmodat avrättad. De lyckas ta sig
till Kolonierna och därifrån hoppas Day att han ska få hjälp av
rebellgruppen Patrioterna att befria sin lillebror Eden som är i
Republikens våld. Nästan genast nås de av nyheten att Republikens
Elector Primo är död, och att hans son Anden är den nye Electorn.
Vilka förändringar det innebär rullas upp efterhand. Men – ett stort
plus här i trilogins andra del – intrigen blir snårigare, liksom även
huvudpersonernas relation till varandra, vänner och fiender. Är Junes
och Days olika bakgrund ett oöverstigligt hinder i deras relation? Vad
är det som driver Patrioterna egentligen?
Bokens personer utvecklas och man engageras lätt i deras öden. Även
världshändelserna som lett till staternas splittring uppenbaras för
läsaren, och nu delar jag raskt ut nästa plus för att Marie Lu inte
begränsar fakta till den amerikanska kontinenten, så som man ofta är
van vid i genren.

Jag tvekade att läsa vidare i trilogin efter Legend, eftersom jag fann
den något lättviktig. Kommer jag då att läsa den tredje, Champion?
Eventuell tvekan nu beror på något helt annat – den oväntade och
skrämmande cliffhangern som avslutar Prodigy. Det krävs visst mod av
läsaren att fortsätta!

Lilian Wiberg

Legend Av Marie Lu

Den stora Katastrofen, här i gestalt av vulkanutbrott och
översvämningar, har drabbat den amerikanska kontinenten. Stora delar
av den verkar helt ha försvunnit och resten är uppdelat mellan
Kolonierna och Republiken, motsvarande Amerikas västkust, där
handlingen i boken äger rum.
Republiken styrs av en militär elit under ledaren Elector Primo. Alla
barn genomgår när de fyller 10 år en Prövning där de får sin plats i
den sociala hierarkin beroende på resultat.
I Republiken finns även en underklass som lever i slummen, och där
emellan samhällsklasserna finner vi den lokala konflikten som är
bokens scenario.

Legend har två huvudpersoner från var sitt samhällsskikt. Kapitlen är
skrivna växelvis ur den 15-åriga flickan Junes perspektiv och den
jämnåriga pojken Days. Kapitlen har även begåvats med personliga
typsnitt så inga tveksamheter ska råda, det är ju bra eftersom
huvudpersonerna uttrycker sig ganska likartat (förlåt den lilla
sarkasmen).

Berättelsen tar sin egentliga början när militärens lilla påläggskalv
Junes bror, kapten Metias Iparis, blir dödad. Republikens värsta
ungdomsbrottsling Day misstänks för dådet och Junes första uppdrag för
militären blir att finna honom. I slummen träffas de båda och en
relation börjar utvecklas där båda två tvingas omvärdera sina synsätt.

Legend har fått många bra recensioner och skall även bli till film. Om
man ska jämföra med tidigare böcker i samma genre som Hungerspelen och
Divergent, alltså dystopiska ungdomsböcker, så har Legend ett scenario
som är hårdare koncentrerat på huvudpersonernas relation. Vill man
klura på vem som har rätt och moral på sin sida och gotta i fantastisk
postapokalyptisk nyteknik blir man besviken då det mesta i den vägen
är klart som korvspad. Trots att June och Day drabbas av personliga
katastrofer finns det något mekaniskt i deras reaktioner som stör mig.
Det är bara att gå på…
Jag tycker även att världen i Legend är alldeles för snävt och
schematiskt tecknad för att intressera nämnvärt. Detta kan möjligen
vara ett författargrepp för att läsaren inte skall vara mer informerad
än huvudpersonerna. Nu är det alldeles för enkelt om man skulle vilja
lyfta ut June och Day och placera deras berättelse i, låt säga,
Shakespeares Verona.

Är jag en gnälltant? Nå, låt mig då säga att jag läste ut Legend på
två korta kvällspass. Det är full action från första sidan och
växelperspektivet gör det extra svårt att sluta läsa. Filmatiseringen
har alla förutsättningar att bli lyckad. Och om man inte tidigare har
läst något i denna allt mer populära undergenre av sf, så är Legend
(första delen i en trilogi) en inkörsport så god som någon.

Lilian Wiberg

Introdus av David Sikter

Betyg: 4
Genre: Transhumanistisk thriller (Science fiction)

Året är 2074 och utvecklingen har gått så långt att det har blivit möjligt att kopiera människors medvetanden och ladda upp dem till en virtuell verklighet på gridden (efterföljaren till Internet). Kanske kan människan äntligen uppnå drömmen om gränslöshet och odödlighet. När kroppen dör är det ju bara att ladda upp medvetandet till ett slags ”paradis” på nätet så att man kan leva vidare i evighet. Det har även utvecklats artificiella intelligenser som har fått ”mänskliga rättigheter”, och sammantaget verkar det vara en spännande tid.
Samtidigt finns ett kompakt motstånd mot transhumanismen, som bland vanligt folk anses som en onaturlig och farlig väg för mänskligheten. Dessutom är det bara de rikaste som har råd med den dyra och komplicerade processen att avläsa samtliga nervceller och omvandla detta till digitalt format. De fattiga är fortfarande dömda att dö när kroppen säger ifrån, och kritikerna menar att det är moraliskt fel att bara de rika får bli odödliga. Mest fruktad är den artificiella intelligensen som man inbillar sig, kommer att konkurrera ut mänskligheten och förpassa den till historiens sophög. Serverhallarna är alltså måltavlor för folkligt missnöje, för hackers och för religiösa terrorister (som ser denna teknik som ett direkt brott mot Gud). Men även om många vill stoppa den nya tekniken ser andra de otroliga möjligheterna och upplever detta som mänsklighetens framtid.
Mitt i denna digitala gryta lever huvudpersonen Anders Hedemyr, som försöker anpassa sig till ett nytt liv med nya förutsättningar. Vi får även följa säkerhetstjänstens (SÄPO:s) jakt på samhällsfarliga element som vill kullkasta den nya ordningen.
Jag upplevde boken som något svår att komma in i när jag började läsa, kanske mest för att den har karaktären av faktabaserad thriller i början. Det är ganska många scenbyten och olika huvudpersoner som det växlas mellan och det tar en viss tid innan man kommer in i handlingen. Ett fåtal korrekturfel lägger jag också märke till. Själva intrigen är genomtänkt och genomarbetad och allt känns logiskt och trovärdigt. Författaren verkar ha gjort en så grundlig research att romanen också kan tjäna som en lärobok både i hur hackers arbetar och hur de transhumanistiska tankegångarna fungerar. Man kan nog lära sig en hel del om ny teknik likaså. Trots att jag läst en hel del om ämnena som boken behandlar tyckte jag att det var ganska mycket som jag lärde mig bara genom att läsa romanen.
Om det finns något negativt så är det kanske att bokens början inte är så värst imponerande. Om man bara håller ut och läser vidare är den dock hur spännande som helst. Den har även den där hisnande stämningen (sense of wonder) som brukar utmärka nytänkande SF-romaner.

Mer info:
Wela Förlag 2014
ISBN 978-91-87711-23-7
Adlibris: http://www.adlibris.com/se/bok/introdus-9789187711237

Mockingjay part 1 (film)

Betyg: 3
I rollerna: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Julianne Moore, Philip Seymour Hoffman, Donald Sutherland m fl

Efter sin flykt från hungerspelen finner den trasiga Katniss Everdeen att hon blivit en bricka i ett maktspel mellan regimen och det underjordiska bunkerkomplexet distrikt 13. Ledarna för distrikt 13 ser chansen att attackera regimen vidare och kasta in landet i inbördeskrig. De vill att hon ska bli en officiell symbol för upproret och på så sätt underblåsa revolten. Själv ville hon aldrig bli en ledare för en blodig revolt, men kan samtidigt inte blunda för den hänsynslösa grymhet som diktatorn visat mot hennes vänner och de hon älskar. Denna kluvenhet får henne att pendla mellan defaitistisk uppgivenhet och brinnande kampvilja.
Jennifer Lawrence gestaltar inte längre Katniss särskilt bra. Hon överdriver och spelar över på ett sätt som förstör nyanserna. Ändå är det något så genuint mänskligt med hennes pendlande mellan svaghet och styrka att man tycker att det funkar bra ändå. I början stör jag mig dels på det långsamma tempot och dels på de uppstyltade och haltande dialogerna som i mångt och mycket är information snarare än naturligt tal. Bunkerkänslan i distrikt 13 saknas till viss del. I filmen är distrikt 13 inte klaustrofobiskt och ”strukturfascistiskt” på samma vis som i boken.
Efterhand blir filmen dock så spännande att jag glömmer dessa detaljer.
Boken är inte den bästa i serien och i vissa avseenden är filmen faktiskt bättre. Den är inte lika rörig och diffus, och Katniss nervösa sammanbrott har tonats ned.
Scenerna från inbördeskriget är nästan outhärdligt realistiska. Det är brutala massavrättningar av civila, människor som mejas ned av automateld, dånande automatkanoner, och högar av svartbrända lik som kantar utbombade eller brinnande ruinstäder. Bombanfallen dundrar som åska i biosalongen och trots att man borde vara härdad tycker man att det nästan går över gränsen.
Filmen är mörk och tragisk och Francis Lawrences djärvhet när han väljer att gestalta med sådan verklighetsnära realism är kanske värd en viss beundran.

Völvans dotter av Saga Borg – 2002 Nr 1

Detta är första boken i en bokserie om jarastavens vandring. I recensioner har den setts som en sammansmältning av Grottbjörnens folk och Sagan om isfolket.
Hur som helst tyckte jag inte denna roman påminde speciellt mycket om någon av dessa bokserier.
Sagan om isfolket saknar den här romanens historiska realism, och Grottbjörnens folk är mer av science fiction. Speciellt nu när det visat sig att Jean M Auels bild av neanderthalarna är förlegad.
Völvans dotter handlar om en stark ung kvinna som lever i Sverige under folkvandringstiden, strax efter romarrikets fall.
Hon förs bort från sin by under ett plundringståg och hamnar i fångenskap i en främmande by, där hon upplever spännande äventyr. Närvarokänslan är fantastisk.
Att läsa är lite som en semester, eftersom man förflyttas till romanens färgrika värld och kommer helt in i den. Det är som att se på en film, men där även känsel och dofter ingår. Boken har en hel del romantik, svartsjuka, kärlek, men också en spännande intrig. Jag är ingen historiker, men vad gäller de historiska detaljerna känns allt genomarbetat och trovärdigt. Magi har en stor roll. Därav titeln.
Det enda som gjorde mig lite besviken var “cliffhangern” i slutet av boken. Romanen slutar när det är som mest spännande. Jag tycker att romaner även i en serie ska vara fristående. Völvans dotter går inte att läsa som en fristående roman.

Mer info:
Richters förlag, 2000
ISBN 91-7709-199-X

Ledare: Fantasy en proteströrelse? 2002 Nr 1

Tiderna förändras inte lika snabbt som vi väntar oss. Den globala diktaturen i George Orwells dystra framtidsvision 1984 blev inte verklighet. Nu har år 2001 passerat utan Arthur Clarkes spännande rymdäventyr. Luften gick  ur de storstilade planerna på erövring av rymden när det kalla kriget tog slut.
Ännu finns inga tecken på den omfattande utomplanetariska kolonisering och nybyggaranda som sciencefictionförfattarna drömde om.
Däremot går den elektroniska utvecklingen på jorden allt snabbare. Vi sägs leva i en brytningstid.
Kanske är det just på grund av förändringens otrygghet som våra blickar riktas bakåt mot historien.
Mot dataspelens drömvärldar, mot sagotiden och mot fantasygenren. I fantasyns världar finns fortfarande plats för människan och det mänskliga. Där kan den som tröttnat på otryggheten i den hårda, föränderliga världen få sig en fristad.
När själva världen omkring oss alltmer liknar en roman av Philip K. Dick, är det då så konstigt att science fiction mister sin dragningskraft och blir vardaglig?
Möjligtvis är fantasyns framgångar människans omedvetna revolt mot de ekonomiska och teknologiska drivkrafter som regerar vår värld. I grunden har människan inte förändrats nämnvärt sedan stenåldern. Fortfarande är det de behov som drev oss då, som också dominerar våra liv idag.